Direkt när jag hörde att Britney skulle spela i Vegas under vintern visste jag att jag bara måste åka dit och se henne, och Johanna och Sara som känner ungefär likadant ville till min stora lycka också med. Inte för att jag är något super-Britney-fan så där, men jag har liksom alltid... fascinerats av henne. Och hennes liv. Man har liksom hängt med på något sätt. Haft koll på henne och vad hon gör. Från när hon som 16-åring damp ned och hela världen visste vem hon var, till åren med Justin Timberlake när allt var så perfekt men man liksom kände på sig att något låg och lurade under ytan. Sedan hela K-Fed-apparaten och det där att hon fick två barn på ett år, hår-rakeriet, omyndigförklarandet, Britney-tofsen och kaoset. Man har liksom alltid undrat och velat veta vem hon är, och jag har drömt så mycket om att någon gång råka springa på henne här på en Starbucks där hon ska stå och beställa något med extra mycket grädde på som hon slurpar i sig och sedan sticker i väg med en flock paparazzis efter sig. Inte för att jag väntade mig att få något svar på Britney-gåtan i Las Vegas. Men i alla fall få se henne, och liksom veta att hon är... okej. Det är hon inte. Inte för att jag hade några förväntningar på showen direkt. Britney framförde sina låtar som hon skulle, kom ihåg sina steg och gjorde sitt jobb. Men glädjen, den fanns inte där. Det var lama små armar och kraftigt frånvarande entusiasm skulle man kunna säga. Och jag tänkte hela tiden på hur mycket det kändes som att hon hellre skulle vilja bo med sina ungar i någon håla i Kentucky och jobba på ett dagis och inte vara Britney med hela världen. Hela alltet utstrålade liksom nej nej nej - JAG VILL INTE! Men jag gör det för nu har jag skapat hela det här Britney-monstret och det går inte att o-skapa. Man undrar liksom vem som finns där i bakgrunden och säger till henne att göra detta så att hon men kanske ännu mer någon annan kan tjäna lite deg. Det är kanske hon själv som fattat besluten på egna initiativ. Vad vet jag. Det kändes bara inte så. Men. Hon är ändå fantastisk, och på något sätt känner jag så väldigt mycket att jag liksom bryr mig om henne. Månar om henne. Vill att hon ska må bra. Och hur avslagen hon är kan ingen ta ifrån henne att hon lyckas hålla igång två timmar och inte en enda låt som spelades (ja, spelas, sjöng gjorde live gjorde hon då rakt inte) var något annat än en monsterhit och man kunde typ varenda textrad. Det var kul att se, men jag hoppas att hon får dra sig tillbaka nu. Jag gissar förstås, men tror att det skulle vara precis vad hon behövde. Annars var Vegas som vanligt förstås alldeles underbart knäppt, konstigt och fantastiskt på samma gång. Vi bodde på Encore som verkligen var ett superställe. Stora fina rum och lyxigt och fräscht. Ni undrar kanske också varför jag försöker slå rekord i usla bilder? Jo, därför att 1. Jag av oklar anledning så fort jag får en drink i handen totalt glömmer av det där med att saker och ting ska fotodokumenteras (i bloggsyfte) och 2. Något har hänt med min mobilkamera, om linsen blivit repad eller nåt kanske, men alla bilder blir bara plötsligt rekordsuddiga och kvalitetsmässigt som om det var en mobil från 2001 jag fotade med. Ledsen för det. Nu ska jag packa om väskorna för i morgon är det jag som sticker till Sverige en snabbis och jobbar. Vilket jäkla farande va?!
