Det finns mycket man kan säga om USA och amerikaner. På plussidan: jag älskar den här artigheten. Öppenheten. Att främlingar ger barnen komplimanger. Att snicksnacka med granntanten i poolen. Att skämta med någon man delar hiss med ett par våningar. Att man hejar på allt och alla med ett par vänliga ord. Så klart att det finns surpuppor i det här landet också - men överlag är folk bra mycket charmigare än svenskar. Ytligt, tycker vissa. Skitsamma. Jag gillar det ändå. Och jag har ändå inte lust genomgå ett samtal på psykoanalysnivå med kassörskan i mataffären. Gud vad jag inte längtar efter den där slutna svenska stilen. Vi kunde gott bli lite mer amerikaniserade på det här området enligt min mening. På minussidan: Jag pratade med Laura, en kvinna i 60-årsåldern från Boston som vi hängt med stundvis. Hon har fyra barn och berättade om hur hon när hon fick sitt första och sitt andra för trettio år sedan, med nöd och näppe kunde övertyga företaget hon arbetade för att sjukskriva henne i sex veckor efter att barnen fötts. Obetalt förstås. Sedan var det bums tillbaka om hon ville ha något jobb kvar. När tredje barnet föddes sju år senare fick hon visserligen betalt (men av företaget, inte från staten), men fortfarande bara sex veckor hemma. Med fjärde barnet som kom kort därefter kände hon sig nödgad att säga upp sig, hon hade lovat att det inte skulle bli fler barn, och den här sista liksom bara dök upp ändå, och med bara sex veckor hemma en gång till kände hon att livet skulle bli orimligt komplicerat att få ihop. "I det här landet verkar man tro att kvinnor är helt onödiga. Att vi föder barn är också onödigt. Konstigt. Undrar vem som skulle göra det, om vi helt enkelt vägrade under de här helt idiotiska förutsättningarna." Men ändå. Jag stormtrivs i det här landet. Känner mig otroligt hemma. Men är glad att jag inte är amerikan.
