I fredags var jag ute en sväng med två underbara människor - middag och barrunda i Los Feliz, sedan takbarhäng på Ace i downtown, innan vi åkte mot West Hollywood och mötte upp med ännu fler underbara människor och avslutade med en drink på Chateau Marmont (där vi för övrigt sprang på Erik Hassle och Kleerup. Av alla människor). Detta sammantaget gjorde att lördagen var minst sagt mosig. Och jag älskar att vara så där lagomt småbakis. Det kan vara en av mina bästa känslor någonsin (och allra härligast är det att vara bakis tillsammans med sina kompisar, så där som man kunde vara förr i tiden när man sovit över hos varandra efter en utekväll). Ni vet kanske vad jag menar? När det helt plötsligt känns normalt att gå till mataffären i pyjamas och när tofflorna får sitta på hela dagen. Barnen undrar om de kanske kan få en chokladbit till frukost, och det enda självklara svaret som liksom kommer upp är "javisst!". Man ligger och dräller alldeles för länge i sängen på morgonen och ser liksom inga problem i något, någonsin, kan inte känna stress och tänker att allt löser sig. Pizza till lunch och hamburgare till frukost. Man är tröttfnissig och spralligt uppfylld av positiv känsla från kvällen innan och sen glider liksom hela dagen på i det där otroligt sköna, obrydda tempot. (Räknar för övrigt iskallt efter detta inlägg med att den människa som hängt runt här den sista tiden och gjort allt som stått i hennes/hans makt för att provocera mig - fullkomligt kommer skjuta i taket av nypåfylld energi nu. En mamma som är BAKIS, och dessutom inte ens har vett att SKÄMMAS - nu är det verkligen synd om mina barn.)
