Jag är hemmakär, absolut. Men jag är också väldigt förtjust i att resa. Och reser man tillsammans med sin familj känns borta väldigt snabbt hemma. Det är ju liksom mer människorna än prylarna som avgör hur man trivs på ett ställe. Så. Att komma hem efter en månad borta är lite blandat. Det är skönt att sova i sin egen säng, att skrota runt i vårt hus som jag verkligen, verkligen älskar. Men det snöslaskar ute, och det svenska sättet känns så inbundet och stelt efter en månad med amerikaner som alltid är så trevliga och generösa med komplimanger. Fast. Lyxtaco och Let's dance är verkligen inte fy skam. Ge mig ett par dagar och Miami-separationsångesten kommer vara väck och jag skrattar och vill aldrig lämna Farsta igen.
