Som sagt. Det är inte bara själva resan som är grejen när man åker bort, utan också alla härliga förberedelser. Dragdrömmeriet. Längtan. Respirret. Kom på förut att jag ju bara måste ta med min turban till Miami. Så nu har vi (Rio ligger på golvet och hjälper till) vänt ut och in på hela garderoben, men eftersom jag enligt Per är Sveriges Sämsta Letare (det vill säga att man har lite dåligt tålamod, så jag rafsrafsrafs-letar utan att egentligen titta, blir sen skitsur och börjar anklaga någon för att ha tappat bort mina grejer. Då går någon och letar lugnt metodiskt och hittar naturligtvis saken), är den så klart borta. Däremot sprang jag på en hel del andra prylar som nu börjat samla sig i en liten hög, redo att packas ner i väskan. Jag hör hela tiden mig själv upprepa "att den här gången får vi bara inte ta med för mycket. Kommer du ihåg hur vidrigt det är att kånka på resväskor?", och Per ba, "nämen visst, det är lugnt. Absolut". Ändå säger jag det igen och igen. Tills jag inser att detta mantra är till för mig och ingen annan. Det är jag som har en sjukdom som gör att jag alltid måste plocka fram den största väskan och sen stoppa den sprängfull. Så det här med att börja i tid och tänka igenom varenda pinal är nog just precis vad som krävs. I packningshögen so far: * Denimkjol från Indiska * Axelbandslös bikini (EN bikini räcker, hör du det Cecilia!) * Lädershorts * Ett par alldeles underbara, gula skor i ekologiskt läder som Bonnie fått av Kavat. * Gröna Palladium-kängor. * Bonnies gamla Katten Jansson-solhatt som Rio får ta över. [caption id="attachment_4407" align="aligncenter" width="720" caption="Bonnies nya sommarskor."] [/caption] [caption id="attachment_4409" align="aligncenter" width="690" caption="Turbanen i Egypten - kom fram så får du åka med till Miami också!"] [/caption]
