Jag har inte kunnat äta blodpudding sedan jag var 15 år och jag vet precis varför. Jag fick ett dödsbud i exakt samma sekund som jag lastat in en megatugga med inte så stekt, lätt röd blodpudding, en tjej jag kände väl och som varit sjuk länge hade gått bort i cancer. Den där tuggan växte i munnen och till slut upplevde jag det som att jag satt och malde på en stor tumör medan jag smälte beskedet. Jag hade väl hamnat i något slags märkligt chocktillstånd som man alltid göra när man får höra om någons bortgång, väntad eller ej. Sedan dess som sagt; ingen blodpudding tack. Bisarr mat. Men. Igår när jag satt hemma och jobbade och det började knorra i magen vid lunchtid plockade jag plötsligt med robottarmar och mot bättre vetande fram ett paket blodpudding som låg i kylen (Per och Bonnie gillar det och brukar käna när de är själva hemma). Jag stekte i massor med smör och smaskade i mig härligheten toppad av med lingon. Och kära, kära nån vad gott det var. Snart är det lunch igen och jag har längtat ivrigt ända sedan igår, planerat min dag för att kunna luncha hemma och steka på lite nya blodpuddingsskivor. Jag gissar att denna kovändning har att göra med min järnbrist. Kroppen behöver helt enkelt blodpudding (järn) och det var därför det helt plötsligt började vattnas i munnen när jag fick syn på paketet i går. Visst är det fantastiskt hur fint kroppen (och hur märkligt hjärnan) fungerar? Vilken liten maskin man är på något vis. Som ett perfekt programmerat dataprogram eller nåt. Eller? Hajar ni vad jag menar? Att man ibland bara måste stoppa en viss grej i munnen för att det kroppen kräver och behöver det.
