Jag och Per sitter i bilen på väg till Arlanda. Vi ska göra en grej som är förenat med mycket blandade känslor. Vinkade nyss av barnen hemma hos min mamma och separationsångesten är liksom... brutal. Som vassa knivar. Inte för barnens del. Nejdå. "Hej hej", så var det inget mer med det typ. Det är jag som är blödigast i världen. Pallar knappt att lämna hos dagmamman utan att det svider lite. Men. Mer om detta sen. För igår firade vi min styvpappa Thomas med överraskningsfest. Alla var där. Hela min stora roliga familj med helsyskon, halvsyskon barn och en ny pojkvän (ja, inte till mig alltså. En systers) som förstås granskades under lupp (och fick med beröm godkänt!) samt en massa härliga kompisar till gratulanten. Min styvpappa är en rätt bullrig herre. En högljudd karl liksom, ni vet säkert typen. Men han är samtidigt ojämförligt den mest lättrörda, eller "storrörda" (fattar ni vad jag menar med det? Alltså: massor av stora känslor utbryter när han blir rörd) person jag känner. Denna personlighetskombination är förstås mycket charmerande och rörande i sig. Thomas bjöd på tårkanalskaos och vi hade en himla trevlig kväll. Ibland gillar man sin familj alldeles väldigt och extra mycket. Väskan kommer från Zadiq & Voltaire, läpptstiftet är Armanis nr 401. [caption id="" align="alignnone" width="797" caption="Systrarna Karin och Elin och så själva Thomas."] [/caption] [caption id="" align="alignnone" width="920" caption="Ninni i ljuvlig 70-talsklänning som hon ärvt från sin raffiga svärmor."] [/caption]
