När kvällsvinden plötsligt känns bara lite lite annorlunda. Med stråk av kallt stål i det där sommarljumma. Då är det augusti. Så bitterljuvt och vackert. Själen och alla sinnen fullmatade med känslor och minnen, sommar-jaget som fått löpa fritt i två månader ska packas ihop och stuvas undan till nästa gång. Så fint det har varit, den här tiden i Sverige. De här lata veckorna i semesterbubblan. "Ska bli skönt att komma tillbaka till rutinerna" hör jag mig själv och alla andra säga. Men menar jag det verkligen? Om jag tänker efter. Känner på djupet. Om varje dag var lite mer så här; kravlös och fri, sommar-versionen av tisdagar och onsdagar och alla andra dagar, vore det så farligt? "Jag skulle bli rastlös!" - intalar jag nig själv. Men vet inte om det är sant. Sista kvällen i den här lilla kokongen som är stugan. Per retar mig för hur mycket jag älskar att vara här: i stugmyset. Det är platsen, visst - vackert och grönskande - men ännu mer älskar jag att vara den jag blir här. Kaffet smakar bättre. Ostmackan med. Kvällarna är mysigare. Tankarna enklare. Ett par kliv bara ut i skogen eller ner mot vattnet och lugnet och en småputtrande lycka sprider sig så där som färgen gör i ett glas med vatten när man sätter ner penseln i. Bolmar liksom. Sista kvällen. Är lycklig och nära gråten på samma gång. Längtar tillbaka men vet samtidigt att snabbare än jag vill att tiden ska gå är vi här igen. Är så glad att den här platsen finns. Varje gång jag åker på landsvägen förbi macken och ska svänga ner mot sjön slås som en strömbrytare på och den varma tryggheten som bara finns här slås på. Av alla hem jag har är detta på något vis nog i alla fall för nig mitt mesta hemma.
