För de flesta turister är nog Beverly Hills och Rodeo drive ett av de första stoppen, men efter sex år i stan är det väldigt sällan jag är där. Beverly Hills är i mitt tycke den utan tvekan tråkigaste och mest missvisande delen av LA - Los Angeles är så oerhört mycket mer än snuskigt rika människor och överdrivna plastikoperationer (men runt Rodeo drive finns det gott om båda!) Med spring break-lediga barn i släptåg åkte vi mot Cartier-butiken för att hämta ut ett nytt armband till min klocka. Klockan fick jag i bröllopspresent för snart 11 år sedan, då tyckte jag att den kändes väldigt damig och inte alls jag, men med åren har jag börjat gilla den massor och nu har jag vuxit i kapp den och tycker inte alls den känns för "vuxen" längre. Det var väl så Per tänkte när han köpte den. Att den skulle bli något att ha och bära länge. Hur som helst är det andra gången jag byter armband på klockan. Helt rimligt att det slits ut, så mycket som jag bär klockan. Totalt orimligt däremot att armbandet kostar nästan 4000 kronor. Provocerande hög marginal, tänker jag och känner att precis just så där är allt vad jag aldrig vill att Blankens ska bli. Vi snabbade sedan tillbaka till vår sida av stan och åt kinesiskt (orange chicken och fried rice till barnen och dumplings och kinesisk pannkaka med vårlök och jordnötssås till mig) till sen lunch - Remy sa till servitören att han tyckte att han var "One of the best people in the whole wide world" - tweenie-Bonnie skämdes så mycket över den komplimang att hon sprang iväg till toan och låste dörren. Sen åkte vi till parken med hundarna och klättrade i träd. Det var den lilla dagen det!
