Ibland tänker jag att mänskligheten är lite som en tonåring. Låt mig förklara. Ni vet hur tonåringar, om vi generaliserar, mest bara tänker på sig själva, tycker att föräldrar är helt hopplöst oviktiga och onödiga och visar ingen respekt för särskilt mycket alls egentligen. Empatin är satt på paus och ens egna lilla universum av ibland rätt ytliga petitesser är det enda som spelar roll. Är det inte exakt så här hela mänskligheten är mot planeten? Vi tar henne för given, pekar finger och ångar på utan att visa minsta respekt för det faktum att utan just denna slags moder, hade vi inte kunnat leva eller ens funnits till över huvudtaget. Vi bryr oss mer om färgen på våra väggar, än måendet hos vår förälder. Ni fattar vad jag menar? Eh? Varning, nu blir det flummigt här, men kanske är det så att vi behöver lite mer av just det för att hitta tillbaka till en sund relation med planeten, allt och allas ursprungsmor. När jag är ute med hundarna brukar jag lägga mig ner på marken, under en massa träd och titta upp mot topparna, se himlen, höra på fåglarna, känna mossan mot ryggen och den fuktiga doften från skogen. Det är fullkomligt omöjligt att inte nästan överrumplas av tacksamhet och respekt över allt vi har och allt livet är då, och ta sig en liten bit närmre kontakten med själva livets nav. Om vi kunde göra det lite oftare, skulle det inte bli svårare att fatta beslut som inte är direkt fördelaktiga för planetmammans liv då? Men NÄR ska man ha tid att gå och lägga sig i skogen undrar du? Asch, behöver inte vara en skog. En dunge duger. Eller så struntar man i något av veckans träningspass och tar ett varv till skogs i stället. Stor bonus! Det är inte bara respekten för planeten som blir tydligare, lugnet och fokus mot rätt saker och hur lätt det går att släpp onödigt skav efter en stunds vila i skogen är, vill jag säga, anmärkningsvärd!
