Om bara några veckor fyller Rio två år. Jag hörde om någon fembarnspappa som förklarat familjens intensiva barnalstring med orden "men man måste ju alltid ha en tvååring i familjen." Och lite så är det ju. Tvååringar är så vidunderligt ljuvliga. Så roliga (idag smet hon iväg under middagen för att komma tillbaka någon minut senare kittad i sportiga blå solglasögon och med sångboken i högsta hugg, lite senare när det var läggdags rymde hon från sängen och jag lät henne hållas, trodde väl liksom att hon snart skulle återvända. Tills jag hörde ytterdörren öppnas. På garageuppfarten, där nånstans hann jag ifatt henne. Hon var spritt språngande naken, bortsett ett par lila gummistövlar). Kavata. Trilska. Så bestämda att de kan tvinga ner sin mamma i pappersinsamlingskorgen, och mamman accepterar trots att hon är mitt i matlagningen, för att man helt enkelt inte har någon som helst motståndskraft mot den där fasligt envisa lilla rösten och den där söta lilla pytteuppnäsan som hon sätter rakt upp i vädret. Varenda dag är en liten fest i sällskap av en tvååring. I sällskap av Rio. Just nu är hon i den där fasen när hon verkar suga åt sig av omvärlden som en svamp. Hennes ordförråd växer i raketfart, och varje kväll blir man lätt chockad över alla nya glosor hon samlat på sig under dagen. Det är som om hennes hjärna står vidöppen liksom. En annan sak: Jag har mycket tydliga minnen av att jag som liten var mer eller mindre besatt av att snurra min mammas hår. Varje kväll när hon nattade mig, tvinnade jag en hårtest och lät jag den gå runt mitt finger. Hårt skulle den sitta, tills fingertoppen vitnade. Jag vågar inte ens tänka på hur ont det måste gjort på mamma, men hon var väl så mån om att jag skulle somna nån gång att hon bet ihop och lät mig hållas gissar jag. Och jag har väl egentligen aldrig riktigt slutat med mitt hårsnurrande. Ibland kunde jag komma ut från matteklassen i högstadiet, gå förbi någon spegel och notera att jag hade håret fullt av "knoppar". Ihoptvinnade hårtester. Det har liksom alltid gått lite bättre att tänka om jag får snurra håret samtidigt. Eller så har jag bara svårt att vara still. Kroppen vill liksom gärna småröra på sig helst hela tiden. Det gör mig motesägelsefullt nog på något vis lugn. Nu för tiden snurrar jag nog mest håret när jag är nervös eller stressad. Och Rio, hon har ärvt denna egenskap från mig, hårsnurreriet alltså, och sitter med handen på sitt huvud och snurrar små testar där uppe. Nappen, gosefilten Sjalis och så handen som snurrar håret. Det är så hon varvar ner på kvällen när hon ska sova. Är inte det här en märklig sak att ärva?
