I morse var det som vanligt var stressigt stressigt att bli klara och komma iväg hemifrån.Bonnie hoppade, studsade och seriebabblade runt mina ben när jag skulle försöka duka undan efter frukosten, få på mig kläderna, hänga upp tvätten som låg i maskinen och allt det andra. Hon var med andra ord inte direkt behjälplig med att snabba på processen. Men så plötsligt pilade hon iväg nånstans i huset. Och det blev alldeles tyst. Skönt, tyckte jag till en början och passade på att skynda lite extra på för att bli klar med allt nu när jag hade både armar och ben lediga. Men när jag sedan hörde ytterdörren blixtsnabbt öppnas och stängas slog det mig att uttrycket fear the silence är i högsta grad gällande när det kommer till ett och ett halvt-åringar. Vad sjutton hade hon hittat på nu? Jag rusade ut i hallen men där var alldeles tomt. Så lyfte jag blicken ut mot garageuppfarten och gatan och vem spankulerade omkring där om inte mitt lilla spöke som varit så duktig och fått på sig gummistövlarna alldeles själv (och på rätt fot! även om det säkert mest bara var en slump) innan hon på något sätt lyckats skutta upp och peta ner handtaget och sedan - ut i det fria! [caption id="attachment_324" align="aligncenter" width="720" caption="Bilden är från ett annat tillfälle, men ungefär så här såg hon ut. Väldigt nöjd och belåten."] [/caption] Någon blev arg som ett bi och gallskrek så det måste hörts över hela Farsta när den lätt chockade mamman abrupt plockade in henne i tryggheten igen.
