Idag på eftermiddagen har jag varit ute på det otroligt vackra byggnaden och konsthallen Artipelag på Värmdö. Stället är en idé av upprättad av Björn och Lillemor Jakobsson, paret bakom BabyBjörn. Det var verkligen en fantastisk plats som jag gärna åker tillbaka till som utflyktsmål, kanske ännu hellre i sommar. Hur som helst lanserade BabyBjörn här sin nya bärsele One och jag var inbjuden att vara med i en paneldebatt om föräldraskap och föräldrarelaterade nätdebatter i stort. Blev för övrigt mycket förtjust i den här selen som man kan bära både på ryggen och fram (och dessutom flytta den med barnet i från framsida till baksida), och som stöds på höfterna så att det inte blir så tungt för ryggen (det är för övrigt en docka som sitter i den på bilden, fast jag kom på mig själv med att intuitivt böja mig ner och pussa den på huvudet så där som man alltid gjorde när man hade sina egna bebisar på magen). Från nyfödda bebisar upp till treåringar. Nu är det kanske lite sent att investera i en sån här, men hade den funnits när Bonnie var liten hade jag kunnat komma på miljoner tillfällen när den passat perfekt. En annan sak som hände idag: Visst har vi väl alla vissa... saker, snudd på oförklarliga fenomen som triggar plötslig och kraftig ilska? Vansinne till och med. Jag minns när jag var yngre att jag kunde bli helt jävla galen om någon råkade hålla fast mig. Inte så där att jag skrek, men jag liksom kokade och blev högröd inombords. Idag ringade jag innan en annan sak (och jag vet att det låter löjligt, jag säger ju att det är oförklarligt): Ni vet om man åker bil med automatlåda med någon (i det här fallet en taxichaufför) som kör utan att hålla foten jämnt på pedalen, utan liksom gasar. Släpper gasen. Gaaaaasar. Släpper gasen. Gaaaaasar. Släpper gasen. Så att man blir helt sjösjuk av allt gungande. Det, det kan få mig att vara nanosekunder från att gå Falling down. Det kändes som att jag höll på att förvandlas till hulken där jag satt i baksätet, som att jag när som helst hade kunnat riva itu mina kläder och vråla i ett utfall av total galenskap om han inte genast slutade gasa-sluta gasa-gasa. Men jag gjorde det inte förstås. Jag fick fokusera all min energi på att tygla ilskan. Och då är jag verkligen inte en särskilt hetlevrad person kan jag lova. Jag är nu mycket nyfiken på varför just den här oskyldiga saken triggar min ilskenerv på det här viset (för det är nämligen inte första gången jag känt så här när jag åkt bil med någon som inte kan hantera automat). Herregud. Vi människor (eller i alla fall jag, kanske är taskigt att dra in er i det här också) är verkligen rätt svårlagda pussel.
