Att gå ut med lilla Rio i barnvagnen har inte varit någon särskilt anmärkningsvärd händelse hittills. Lite joxigt att få till allt med filtar, kläder och skötväska - rent praktiskt alltså, nu i början innan man fått in babyvanan kanske, men annars... nja, inget särskilt. Annat var det för snart två år sedan när Bonnie var alldeles ny. Jag bloggade på Expressen då och hittade de här raderna om vår första barnvagnspromenad med hon som nu blivit storasyster. "Hemma igen efter dagarna på BB Stockholm (som var helt fantastiska, inte minst tack vare den osannolikt begåvade, fina och skickliga personalen. Jag och Per smög oss nyss ut på en premiärtur i kvarteret med lilla Bonnie i barnvagnen. Det var nog ingen som såg oss som direkt tvekade på att vi är gröngölingar. Vid varje trottoarkant eller övergångsställe stod vi som två frågetecken med korslagda armar och djupt rynkade pannor och på allvar diskuterade hur vi skulle ta oss förbi detta "hinder". Och vid minsta gupp kastade sig Per ner i barnvagnen för att kolla att Lillan inte brutit benet eller nåt. En syn för gudarna, sanna mina ord. Men vi lär oss nog. Snabbt förhoppningsvis." Jag minns det här så otroligt väl. Allt var så nytt. Spännande, urläskigt och ljuvligt på samma gång. Det var på många sätt så fantastiskt underbart, den här första tiden som förälder. Så sjukt mycket coolare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Hur livet som tvåbarnsmamma känns är nog lite för tidigt att uttala sig om än. Risken är att jag bara babblar om en massa saker som jag får äta upp sen. Men första intrycket? Det här kommer funka. Det här är och kommer bli bra. Det finns plats i hjärtat för en till. Massor med plats. Precis som alla sagt. Rios vagn kommer förresten från Stokke. Jag har fått väldigt många frågor om just vagnar och vilka vi har, men jag tar det och lite utlåtanden i ett annat inlägg. Snart.
