Det här med Ipads och skärmtid uppfattar jag som en av de knivigaste frågorna för föräldrar idag. För mindre barn handlar det kanske mest om att de väldigt lätt blir besatta av att titta och spela, för större barn är beroendet ungefär lika men handla kanske mer om Snapchat och umgänge med kompisar. Oavsett står vi föräldrar nästan alltid lika frusterade bredvid och känner hur skärmarna äger både oss, våra barn och våra liv. Vi har haft en ganska hård policy senaste året: På vardagarna får barnen kolla på Netflix eller barnkanalen en halvtimma efter läxorna. På helgmorgnarna (ja man får ju inte vara dum! Sovmorgon till föräldrarna osv) får tjejerna en timma att spela. På somrarna får de kolla Sommarlov på tjock-tv bara och kanske någon film ibland. Försöker hålla oss till detta med så få undantag som möjligt. Min uppfattning är att Sociala medier är betydligt mer närvarande bland barn i yngre åldrar (innan tonåren) i Sverige än i USA. Så är det absolut om jag jämför med Los Angeles där vi bor i allafall, och det har säkert att göra med att många föräldrar jobbar mindre och hämtar barnen från skolan och så vidare. Att gå hem själv från skolan är ju verkligen en vettig anledning att ha mobil annars tänker jag! På något sätt känns det ganska normaliserat bland föräldrar här (rätta mig gärna om jag har fel!) - att det liksom är ett "måste" med Snapchat för att barnen ska ha en chans att hänga med när kompisarna gör planer och så vidare. En kompis kompis flyttade från San Francisco till Sverige och en av de mer oväntade nackdelarna med att komma hem var att barnen direkt sögs in ett helt annat mobilanvändande än de var vana vid från USA. Det jag tänker att vi kanske missar här är ju faktiskt att vi föräldrar har både chans och all rätt i världen att säga nej. Att ta kontroll över mobilen. Den får och ska kanske användas när man går hem från skolan men sen är det bra. En mobiltelefon är ju ingen rättighet menar jag? Sen finns det kanske de som tycker att mycket skärmtid och socialt liv i sociala medier istället för i "verkligheten" inte är ett problem, och jag må vara gammalmodig här, men det tror jag att det är. Eller snarare, mobilen kan ju vara en supertillgång och kul pryl på alla sätt, men jag tror det är extremt viktigt både för vår egen och för våra barns del att inpränta en distans till den. Den är inte superviktig. Den är inte livet. Den är inte en förutsättning. Barn kan åka bil i tre timmar utan en mobiltelefon. De kan ha svintråkigt utan att behöva få spela eller göra en Musical.ly - det är helt okej och inget vi föräldrar behöver ha dåligt samvete för. Tvärtom. Det är vårt ansvar att skapa tillfällen för stilla och kanske kreativitet som inte är digital. Sen är det ju inte precjs lätt detta med skärm-regler, vi tjafsar om Ipads och halkar utanför reglerna ibland. Men å andra sidan är det inte lätt att hantera en friare hållning till skärmar heller. Jag vet bara att insikten kring hur många av våra bråk som handlade om skärmar var det som gjorde att jag förvandlades till den skärm-Hitler jag är idag. Hatar de jävla asen alltså. Avskyr dem och vad de gör mer mina barn. När de liksom rosenrasande sitter och skriker när jag ber dem stänga av för att det är middag? Och livet för mig (och hela familjen vill jag tro) blev faktiskt ett par irritationsmoment fattigare och kanske lite mysigare sedan de här reglerna infördes. Nu! Kan ni inte beröra hur ni tänker och har det? Perspektiven på mobiler och skärmar är säkert hur många som helst, men att det har blivit någonting vi tvingas ta ställning till nu för tiden är liksom uppenbart. Eller?
