Jag plockar upp en kommentar till från samma Lisen som tidigare. Den här gången kring ett ämne som både jag och mina kompisar ständigt återkommer till: Det problematiska i kombinationen arbete och barn. Hur båda kräver (kräver är ju fel ord att använda om barnen, men ni fattar vad jag menar) mer tid än vad som egentligen finns. I vår familj löser vi det genom att jobba mycket när andra inte jobbar. Vi håller tiden på arbetet hyfsat kort, så att man kan lämna barnen vid nio och hämta fyra och betala genom att i stället jobba en timma eller två efter att barnen somnat (inte varje dag, men rätt ofta). Jag har också blivit en fena på att jobba i tunnelbanan, i bilkön, i tandläkarväntrummet och så vidare. Och så har vi scheman där vi turas om att hämta och lämna. Har man en hämtningsdag är det okej att åka till jobbet supertidigt om man behöver mycket tid på plats. Men då har ju vi turen att kunna göra så. Det kan förstås långt ifrån alla. Jag håller med om att det där att snubbla in sent efter en alldeles för lång arbetsdag kan kännas oerhört jobbigt. Man undrar liksom vad fan man håller på med egentligen? Vad är egentligen meningen med allt det här? Om man kanske bara skulle ta och koppla ner sig, säga upp sig, köpa ett torp och börja odla morötter. Hänga med barnen hela dagarna. Och så tänker man att "nej, det skulle jag aldrig klara. Jag behöver jobba för att må bra. utan stimulansen ett roligt jobb ger skulle jag bli bitter och olycklig". Men så tänker man ännu ett varv: Fast hur fan vet jag det? Hur kan jag veta att jag skulle bli olycklig av att inte jobba? Jag har ju aldrig testat det? Handlar det inte bara om att vi är uppsnärjda i ett system som går ut på att självförverkligande genom arbete är livsviktigt för välmåendet. Vem vet? Jag kanske skulle bli ett under av inre harmoni och lugn om jag bara lade ned allt. Visst skulle man ha panik i början, under själva avvänjningsfasen, och tänka hysteriska tankar över alla inkommande mail man låter bli att ta del av. Men sen, efter ett tag, så skulle man kanske märka att det ju funkade utmärkt ändå. Jag frestas av tanken, det gör jag. Men inte så mycket att jag skulle vara beredd att testa. Så, vad säger ni? Hur tacklar ni kombinationen karriär och arbete versus barnen och familjeliv? Dela med er av tankar och erfarenheter. Och inte bara ni som varit "duktiga" och valt bort karriär för familjen. Utan alla ni som lever helt vanliga, stressiga och ibland jävligt krävande liv. Om ni vill förstås!
