Med den knappa tid man, eller i allafall vi, har tillsammans som familj prioriterar vi oftast att vara tillsammans allihop på helgerna. Men idag föll det sig så att Rio skulle på kalas och Per följde med henne medan jag och Bonnie åkte på loppis för att leta grejer till det nya huset vi snart flyttar in i. Vi tog min cabriolet och vinden rufsade våra huvuden, hennes blonda lilla kalufs stod på ända när vi susade förbi under Hollywood-skylten västerut på Franklin. Vi pratade och hon frågade saker (till exempel vad som händer med krockade bilar, och därifrån snurrade vi en på ett långt snack om att saker som blir tillräckligt varma börjar rinna och det här visste vi ungefär lika lite om, men spekulerade friskt) och när vi hittade en jackpot-parkeringsplats (om ni visste vad bra det kan vara guld värt att hitta en bra parkering i LA i vissa kvarter och vid vissa tider) och sedan gick längs med Melrose mot loppisen stack hon in sin lilla hand i min och vi fortsatte prata om livsviktiga saker och jag tänkte att jag nog aldrig älskat henne så mycket som då. Och då har jag ändå älskat henne som en vettvilling sedan sekunden hon föddes, min allra mest lojala, kloka och omtänksamma medspelare här i livet. På loppisen hittade jag fyra fina stolar och en lampa som var en apa med en skärm på. Bonnie hade med sig sina bädda-sängen-pengar och köpte en suckulent som var planterad i en pytteliten gräddkanna. Vi tog en paus på en filt i skuggan och åt Crepes med Nutella medan en tjej som förmodligen aldrig kommer nå större scener än den på Melrose Trading post, men som med sitt försiktiga gitarrspel och sköra röst ändå blev ett fantastiskt soundtrack till vår lilla stund. Det finns väl egentligen ingenting som är dyrbarare eller vackrare än de där små stunderna med barnen när vardagsgnat och städtjat helt slutat existera och man helt och hållet ägnar sig åt varandra.
