Det skulle dröja 29 år, alltså till förra sommaren, innan jag insåg poängen med axelbandslös bikini. Det är inte alltid det snyggaste badplagget, men herregud vilken fördel det är att slippa halterneck-solränder som sabbar alla tjusiga sommarklänningar med de vita streck den lämnar efter sig. Förra sommaren vid den här tiden honeymoonade vi i Florida. Jag låg som en gravid padda på stranden i en snygg denim-bikini, axelbandslös, och rörde mig bara när Per tvingade mig att byta sida ibland. Ungefär så. I år tog jag intet ont anande med mig samma bikini till Frankrike. Jag hajade inte riktigt vad som hänt när överdelen hur mycket jag än försökte knäppa den om bröstkorgen hela tiden hamnade runt midjan. Underdelen däremot satt bra. Lite eh... för bra, skulle man kanske kunna säga. Var sjutton rattarna tagit vägen sedan är däremot ett mysterium. Är det de som hamnat på röven och magen? Liksom halkat ner? Jag hade inte mycket att komma med innan, så jag tycker - om det nu är så att det är arslet som snott min hylla - att det hela känns ganska orättvist. Någon slags omvänd Robin Hood-logik. Att ta från de fattiga och ge till de redan rika. Jag fick hur som helst skynda att köpa en ny bikini. En som inte knäpps utan knyts. Om de skulle få för sig att bli mindre så går det nu alltså bra. Rent bikinitekniskt alltså.
