[caption id="attachment_11990" align="aligncenter" width="720" caption="Du tror det inte nu Bonnie, men jo du KOMMER också sitta här och vägra en dag."] [/caption] Finns det någon vetenskaplig teori som förklarar det här med varför badglada barn förvandlas till badkrukevuxna? Som liten tyckte man ju att mamma var rent ofattbart tråååååkig som hellre satt påpälsad på land och gjorde ingenting än hoppade i plurret och badade och hade kul. Vattnet bjöd ju för tusan på sjutton härliga grader! Minst! Själv kunde man ju ligga och guppa bland vågorna i timmar och var förstås fullkomligt övertygad om att man skulle ha samma avslappnade inställning till bad hela livet. Som mamma skulle man ju aldrig bli. Fast det blev man ju förstås. Och det är inte bara det att jag inte vill bada. Jag vill VERKLIGEN inte bada. När ungarna plaskar och har kul i vattnet sitter jag på behörigt avstånd och tänker nästan uteslutande på hur fruktansvärt hemskt och genomvidrigt det vore att behöva bada. Hur jag inte nästan inte kan komma på någonting i hela världen som skulle kunna få mig att dra av mig kläderna och huttra ut i vinden och det polarkalla vattnet. Så read my lips ungar: bada gärna, men snubbla inte, fall för guds skull inte så att ni hamnar under ytan och behöver hjälp. Jo då, jag skulle dra upp er, om nöden verkligen krävde det. Och då snackar vi alltså om nöden VERKLIGEN krävde det.
