Igår hade vi babyshower för Jennie som efter nio månaders tappert kämpande (för det är ju och känns så där på slutet verkligen som en pärs, även om man mått rätt bra.) Babyshower är ju en amerikansk tradition - och en väldigt trevlig sådan! Mat, vin, förlossningsberättelser och girl talk - men den blivande mamman i centrum, måste ju vara en fantastisk energiinjektion så där de sista veckorna inför nedsläpp. Och lite avundsjuk är jag på henne, Jennie. Att få sitt första barn. Att känna på sig att det är något fantastiskt man har framför sig, utan att kunna vara mer precis än så. Känslan av att livet börjar om. Och veta att man snart ska få träffa människan man någonstans inom sig redan vet att man kommer älska mer än något annat. Det är så väldigt fint det där.
