En stor och bra grej med att ha hund eller vara hundvakt som vi varit i helgen - är att man får så fin rutin på små promenader i kvarteret. Det är skönt att börja morgonen med frisk luft och att röra på sig lite lätt (gud vad mitt 14-åriga jag kräktes över att jag just skrev det där) - och vi bor så jäkla mysigt alltså. I Laurel Canyon - som är en bit musikhistoria i sig (både mamas & papas, Jim Morrison, Frank Zappa och resten av gänget i den där kategorin gamla legendarer bodde här under 60- och 70-talet) - väldigt bergigt, stigar snarare än vägar, sinnesjuka hus som liksom hänger utefter bergväggarna, men bara någon kilometer från surret nere på Sunset strip. En kul plats som ni absolut ska snurra igenom (inte minst för alla möjligheter till fantastisk utsikt över staden härifrån) om ni är i närheten. Efter frukosten satte vi igång med ett småskaligt halloweenpyssel. Spindelväv på väggarna, ett självlysande skelett på dörren, ett shrine of horror med fladdermus, mer spindelväv och Frida Kahlo-målning med huggtänder. Väldigt småskaligt faktiskt. Igår var jag i ett kvarter med ett hus där man byggt in hela hemmet i en spökslottsfasad och grävt ner läskiga gravstenar över hela trädgården. Där snackar vi seriösa firare. Hur som helst vibrerar barnen av pepp inför Halloween. Det slår julen med hästlängder (tycker de alltså, jag håller väl i och för sig nästan med. I alla fall här.) Bonnie skypar med sin bästis Tova. I två och ett halvt år har de haft sitt BFF-förhållande på distans, men förstås setts på somrarna och när famijen varit här och hälsat på. Bonnie avslutar med "jag älskar dig" innan hon lägger på. En mamma kan ju börja grina för betydligt mindre än så alltså. Eftersom det äntligen var svalt och skönt den här härliga lediga dagen - bestämde vi oss för att ta med barnens cyklar och ta en långprommis runt Hollywood reservoir. Det var som att släppa ut två små kalvar efter en lång vinter i ladugården - båda stack iväg som skott runt sjön. Morsan, Per och gullekorvarnas chefsgullkorv fick göra sitt bästa för att hänga med. Ibland ville gullekorvschefen hålla sin mamma i handen. Då fick han det. Ibland passade då chefsgullkorvis på att bita med sina åtta pirajatänder i handen. Det gör då exakt så här ont. Då fick en annan assistent ta över och köra runt på den lilla maffiabossen. Vattenpölar är alltid spännande, för en LA-unge dessutom megaexotiskt. Man måsta stanna och titta på, klafsa i och cykla igenom varenda en. Det är regler. Vattenpaus. Varningsskylten för black bear och mountain lion var kanske det mest spännande Bonnie hört talas om, och jag fick berätta ingående flera gånger exakt allt som stod på skylten nu igen. Såg varken det ena eller andra, men väl en hjort och inte sällan coyotes i de här krokarna. Oavsett hur länge du bott i LA: Ges tillfälle till bra headshot tillsammans med hollywoodskylten så fotar man. Det är också regler. Har man cyklat som en dåre i fem kilometer och ramlar för att man "försökte göra en volt" får man tröst av hela familjen. De här två alltså. Mario och Luigi. Leriga från topp till tå när vi kom till mål från vildsint cyklande Och hade förstås inte kunnat låta bli en enda klättringsmöjlighet heller. När vi var framme i bilen igen var alla så hungriga och törstiga att vi bestämde oss för att inte hinna hem och laga mat, utan åkte till Marie Callenders på Wilshire och åt middag med varsin stor bit paj till efterrätt. Nu - läggdags! Missa inte Blankens Swanberg-podden på Itunes och Acast idag förresten. Vår klippare Magnus sa att vi var roliga!
