När Bonnie vaknar är det som att släppa upp en pausknapp som bara tillfälligt varit intryckt under natten. Hon tar vid där hon slutade, och i samma gång hon öppnar ögonen delar hon med sig av sin agenda. Inte en sekund för mornande finns över. Inte ett ögonblick morgonro. Hon bara kastar sig över sina tankar, resonemang, idéer planer, lekar och ibland regelrätta befallningar och går från stocksovande till sjätte växeln på mindre än en sekund. Puh. Det är svårt att hänga med där, och man får bita sig hårt i läppen för att inte tappa humöret. Själv har man ju kanske inte riktigt samma accelerationsförmåga och hade nog gärna njutit av att sträcka på sig under tystnad ett par minuter. Imorse började morgonen klockan sex med att Bonnie kom instormandes. Arg som en bålgeting. Förorättad och försmådd. Ställde sig vid min sida av sängen och hävdade ilsket med en röst som darrade av återhållen gråt att hon "misstänkte att hon inte fått tillräckligt med lördagsgodis i lördags". En småparanoid treårings idéer om godistjuvar och föräldrar som eventuellt smakat lite för mycket ur hennes påse, hur tacklar man det? Klockan sex på morgonen? Jag yrade iväg och hämtade en banan, tänkte att hon kanske var hungrig. Det hjälpte. Jag älskar de här små sakerna. De små bekymren som är min uppgift att avstyra. De här små människorna med sina magiska världar där jag får vara en del. Kika in i. Dela. Ingenting i livet jag någonsin upplevt har känts viktigare.
