I små små svängar tar vi oss utanför huset. Med första barnet var ju det i sig världens äventyr. Jag minns hur vi stannade vid en trottoarkant, jag och Per med Bonnie i vagnen, och liksom kliade oss i huvudet och fick verkligen tänka för att förstå hur vi på bästa sätt skulle ta oss över detta mastodonthinder utan att riskera att utsätta babyn för brutna lemmar och shaken baby syndrome. Nu är man lite mer van, men jag tar det ändå lugnt och känner ingen stress alls att ge mig ut i verkligheten. Det är så lugnt och skönt här hemma och jag vill inte riva upp bubblan riktigt än. Men så har vi ju en 4-åring och en 6-åring som behöver rastas. Idag åkte vi allihop till Franklin canyon. Det otroliga med LA är att en ny miljö, ett helt nytt landskap lurar bakom varje knut. Vid första anblicken kan man tro att det är en fyrkantig och rätvinklig stad med spikraka gator som sträcker sig evighetslånga framför miljoner bilar i köer. Men när man känner staden lite bättre vet man att det där bara är en del av det hela. Franklin canyon är ett skogsområde som ligger på kullarna ovanför Beverly Hills, nedanför Mulholland drive. Det är en kul åktur att kryssa sig genom de gatorna med de smått sinnesjuka (sett till storlek) palatsen i Beverly Hills, för att sedan landa i den här vackra dalen, åka igenom den och ta sig upp till Mulholland drive från vilken man har en makalös utsikt över den norra delen av LA; The Valley. Sedan är det bara att ta Laurel Canyon tillbaka ner mot Hollywood igen.
