Idag var det äntligen lite svalare, och då passade jag på att snabbt som attan hoppa i de här supersköna och snyggt skurna brallorna från supercoola svenska Jenny Grettve. Idag var vi på möte med killen här som hjälper oss med deklarationer och annat som är en jäkla djungel att förstå sig på för en nyinflyttad (säkert för en infödd också). Och när man satt där och slängde sig med "mortgage", "down payment" och "tax reduction" tänkte jag på att det här had ejag aldrig, aldrig vågat göra för bara ett par månader sedan. Jag är ingen jävel på engelska direkt. Inte urkass heller. Lite mitt emellan kan man väl kanske säga. Och den första tiden när vi var här och tidigare när jag spenderat längre tid i USA - så har jag känt mig helt blockerad språkmässigt. Inte vågat prata när de kan och inte jag. Så jag har varit tyst, stammande, velig, nervös - framstått som att min engelska är mycket mer begränsad än den egentligen är. Men så fattade jag att är det något som är icke-kompatibelt med amerikaners sätt att vara så är det luddighet. De är ju alltid så rakt på och tydliga amerikaner. Dessutom insåg jag att jag bland mexikaner, ryssar, armenier, koreaner, tyskar och tja, hela världens folk som bor i den här stan - är jag inte direkt ensam om att inte ha engelska som förstaspråk. Så då bestämde jag mig för att köra bara. Och sedan dess pratar jag på. Som sjutton också. Det blir fel och det blir svengelska och det blir missförstånd och ibland blir det rätt. Men de flesta rättar mig bara lite diskret och sedan pratar vi vidare. Och så mycket man lär sig när tunghäftan äntligen släpper och man slutar bry sig om grammatik och hur fan "syrup" nu uttalas egentligen? Så det är visst inte bara barnen som får ett nytt språk med sig när det här äventyret är över - även min engelska kommer vara tja... fortfarande rätt svengelsk säkert, men betydligt rikare i alla fall!
