I morse gjorde jag en så förståndig sak att jag bara inte kan förstå varför jag inte alltid håller på så här. Förberedde middagen. I god tid. Ställde in kyckling i ugnen och kokade ris. För att ta sig smidigt igenom helvetstimmarna med trötta hungriga barn. Mellan 4 och 6, ni vet? Fast ärligt talat vet jag exakt varför jag inte alltid gör så här. Trots att jag större delen av de senaste åren suttit hemma och jobbat. Därför att laga mat och dona med hemmet INTE ingår i mina arbetsuppgifter. Per slipper städa och laga mat när han är på sitt kontor, så varför skulle jag pyssla med sådant på mitt kontor? Bara för att jag råkar jobba hemma. Men idag gjorde jag i alla fall det. Och det lönade sig. Vi skred igenom 5 och 6 - jag och ungarna. Så här såg kycklingen ut när den låg i ugnen. Ja? Jag sa ju att jag skulle rapportera detaljerat under ett par dagar så att ni får veta vad det är jag GÖR här i LA egentligen. Högintressant. Medan kycklingen stod och bättrade på sig i både färg och form inne i ugnen tog jag en vända med datorn. Svarade på mail, tittade till bloggen smed lite planer. Sedan var det dags för ett hemmagympapass. Jag har problem med en hamstring som varit halv-av ett tag. Men så fick jag hjälp av fantastiska Astrid som arbetar med corrective therapy och som i somras gav mig ett schema med mycket specifika övningar som stärkte min muskel och trollade bort problemet. Det funkade så bra att jag blev övermodig och började slarva med att göra övningarna. Och vips kom verken tillbaka som ett brev på posten så idag fick jag sätta igång igen. Det såg ut ungefär så här. Lugnt och stilla men ändå svinjobbigt för min stackars skinntorra lilla röv. Sedan kom Johanna hit och tillsammans fortsatte vi smida planer. Är det inte så det ofta är? Åtminstone om man håller till i den kreativa änden av yrkesskalan. Man har hundra idéer och är glad om en blir verklighet. Det är så många hinder som ska besegras först. Ekonomi. Bakåtsträvare. Teknikkrångel. Tidsbrist. Osv. Men den jag och Johanna filar på kommer nog bli det. Verklighet alltså. Eller inte. En får se. Vid 12-tiden åkte vi till preschool och hämtade våra barn, sedan åkte vi mot Santa Monica där vi bestämt träff med en mycket trevlig mänscha som heter Jeanette. Och hennes son. Vidar. Han var också med. Och var trevlig. Fem ongar. Tre föräldrar. Ni kan gissa vilka som utmanövrerade vilka va?, när vi gick på Santa Monica-piren bland alla turister och med alla chanser i världen att tappa bort åtminstone ett av barnen. Det är ju så där. Vissa dagar är det som en liten dröm att hänga med sina ungar. Andra dagar är det fanimej ett rent helvete med skäll och stress och bråk och tjat och IRRITATION. Somliga dagar är mittemellan. Idag var mittemellan. Men när vi lämnade piren och gick ner på stranden där de kunde löpa fritt och släppa ut det där galopperande vansinnet som ryms i de här små kropparna. Ja då blev det bättre. Och lättare. För oss vuxna. Som kunde sitta en stund i solen och snacka om tidningsdöd och feminism. Har man ingen snö att göra snöänglar i får man göra strandänglar. De blir också fina. Det är verkligen en lyx att ha möjlighet att ta en halvdag mitt i veckan och hänga med sina barn på stranden. Det är en ojämförlig lyx. Och hur mycket jag än kan svettas över trilskna och bråkiga ungar som kutar iväg i folkmyller så att man får skrika med panikröst - eller retar mig på att det är så jäkla typiskt att det är mannen i familjen som fått drömjobbet i LA och frun som åkt med och satt delar av sitt yrkesliv på paus, så vore jag ju dum i huvudet om jag inte förstod, insåg, kände och tog till vara på just en dag som denna. Så det gör jag. Är tacksam för den och hanterar det andra.
