Näst sista radiosändningen innan sommaruppehållet är över. Snart väntar ett, vad blir det - sju veckor eller nåt tror jag - långt sommaruppehåll. Även om Äntligen morgon-jobbet är bland det roligaste jag gjort, ska det nu bli så fantastiskt mysigt att få hänga med Bonnie så där på heltid igen ett tag igen. Så skönt att få stanna kvar i sängen och inte smyga iväg från den där lilla varma kroppen som ligger och snusar (nu för tiden nästan alltid upp och ner. Hon somnar vanligt, men vaknar med fötterna på huvudkudden, som Pippi Långstrump.) bredvid pappa. Det är konstigt hur mycket det går att längta efter en människa. Jag trodde nog att det där med att saknad kan vara en fysisk känsla var en klyscha utan vidare sanningshalt. Nu vet jag bättre. Herregud vilken sprutt det är på mig när jag jobbat färdigt och ska hem. Bonnies lilla runde ansikte som en hägring får mig att gå-springa från bussen, strunta i lunch, skippa viktiga ärenden. Men nu är det sommarlov och jag ska gosa mig alldeles mätt på den där lena, runda lilla kroppen, de där busiga ögonen, armarna och benen som vevar åt alla håll och skrattet så klart.
