Det är läggdags och Bonnie kämpar som vanligt in i det sista mot sömnen. Först: Tio minuters tystnad, sedan: Bonnie: Mamma? Mamma? Maaaaamma! Katten Jansson, är han med i Pippi eller? Eller hur var det nu då? Jag: Nej. Katten Jansson är Bamses farmors katt. Pippi har en häst och en apa. Lilla gubben och Herr Nilsson du vet. Bonnie: Just det ja. Mamma. Är det måndag i dag? Jag: Nej det är, få se nu... tisdag. Bonnie: Är det TISDAG? (som om hon hon visste någon direkt skillnad på dagarna) Jag: Mmmm. Och nu ska vi sova. Bonnie: Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, måndag, tisdag, torsdag, söndag, lördag, måndag, tisdag, onsdag, fredag, lördag, sööööööööööndag. Och idag är det tiiiiiiiiiiiiisdag. Tystnad i fem minuter, sen: Bonnie: Tummetott, slicketott, långepott, villa vickevire. Och tummetott. Och slicketott? Slicketott? Nej. Va? Slickepott var det ju. Jag: Bonnie! Vi skulle ju SOVA nu! Bonnie: Okej. Tummetottisen. Tystnad i fem minuter, sen: Bonnie: Mamma? Maaaaaamma? Vet du? Tänk om... Magnus skulle ta fram en liten kniv och skära bort min navel? Jag: Men vad säger du? Vad har du fått det ifrån? Det låter läskigt. Bonnie: (Fnissar hysteriskt). Ja men TÄNK! Skära, skära bort bort naveln! Ja. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill berätta med det här. Mer än att det är ett jäkla sjå att få våra lilla stjärna i säng. Och att man ofta blir så förundrad över alla tankar som far runt under de där blonda små lockarna.
