Att kämpa | Cecilia Blankens blogg

Det här gästblogginlägget är skrivet av Therese så här berättar hon livet med sin son: " Tårarna sprutar, spottet viner och nävarna går som på en boxare. Han har suttit instängd på toalettens skola i över 40 minuter. Som mor att få detta bemötande efter att personalen ringt och sagt att din son är okontaktbar är jobbigt. Man måste hitta ett sätt att orka, ta sig igenom alla motgångar, alla kommentarer, alla förutfattade meningar, alla socialpedagoger, försäkringskassan, ja listan kan göras lång. För ibland är ditt barn mer eller mindre okontaktbart, det är bara att inse. Måttet är rågat, öronen fulla. Autistisk. Avskärmad. Kanske rentav hysterisk, volym tio, med intryck av att vara på väg att spåra ur, bli psykotisk. Efter 7 år och åtta månader står det klart att han inte är något vanligt barn. Det hade tagit BUP tre och ett halvt år att komma fram till detta. Jag visste detta när han var 3 år och gick på dagis. Han snubblade som 3 åring och snubblar även som nio åring. Men inte lika ofta. Med att snubbla menar jag just utbrott, skrik och avskärmad. Jag som ung förälder fick många blickar, kommentarer bakom ryggen, ja till och med folk som sa att han inte var välkommen i den vanliga klassen. Mycket tårar och vrede, vilket har lett till att jag blivit stark och har ett band med min son som är oerhört starkt. Jag vet att han en dag kommer förstå och se allt vi gjort för honom. Det viktigaste är att prata, informera nära och kära om problematiken. Att läsa om andra i liknande situationer har även varit en styrka. Massmedia har via tidningar, böcker och teve senaste åren uppmärksammat de människor som lever med så kallade osynliga handikapp. Till den gruppen hör bland annat Aspergers syndrom och autismliknande tillstånd. Hur är det då att vara förälder till ett barn med detta komplicerade funktionshinder. Den tillvaron är tämligen energikrävande, för att utrycka det milt! Däremellan bedrägligt lugna perioder då man kan luta sig tillbaka och njuta av utsikten. Med risk för att låta som en glädjedödare, skulle jag kunna säga att du snart nog kan snubbla igen. Livet med ett barn som har asperger eller autismliknande tillstånd är mycket av en berg-och-dalbana. Ibland går det upp, ibland ned. Lugn, det går över. Håll dig själv lugn, tala inte fort, tala långsamt. Håll om ditt barn om möjligt. Eller om det inte är fråga om hysteri, gå därifrån. När det lugnat ner sig kan man ofta komma igen, med bättre resultat. Ta om det från början, kanske med en annan vinkling. Det är ingen idé att försöka prata med en som är döv. Men det visste du nog redan. Det viktigaste är att mitt i allt turbulens som förälder fylla på med energi. Jag har valt att lägga karriär åt sidan, satsa allt krut på sonen och laddar man inte batterierna kan man nog bli bitter. Jag gläds åt det lilla och fokuserar på alla positiva saker i livet. Det går om man bara bestämmer sig."