Jag avskyr den här känslan. Känslan av att ha absolut inget under kontroll. Att vara konstant trött och mosig i huvudet - att känna sig som världens mest labila och tjuriga morsa, som en värdelös fru, en trött kompis, en tom kollega, en andefattig företagare, en slak skribent, en medarbetare som inte riktigt levererar. Istället ligger man bara här som en hög kött och kippar efter andan - precis så där som det kan vara i perioder när man är gravid. Jag vet ju det. Och alla andra också. Har bara så svårt att acceptera att jag inte räcker till. Att jag inte kan vara den jag vill vara. Och så tänker jag mycket på att jag ju åtminstone är sådan här, begränsad, för att jag är gravid och att det egentligen ju bara är något positivt. Och blir livrädd av tanken på hur dålig jag skulle vara att hantera en sjukdom. Om jag själv blev sjuk alltså. För att vara gravid är ju inte en sjukdom har någon bestämt. Och det är det ju inte, rent medicinskt. Men visst känns det inte långt ifrån vissa dagar. Så. Bare with me kompisar. Jag är kanske inte svinkul just idag. Eller igår. Men kanske imorgon! När tiden plötsligt räcker till för mer än att typ överleva plus det allra mest nödvändiga. Då jävlar klipper jag till och är mig själv igen. Vilken dag som helst. Lovar. Och lovar ni att stanna under den här lite låg-energi-iga perioden så gör det mig förstås lycklig.
