Jag leker ofta med tanken på hur det varit om tanken att flytta utomlands aldrig ens slagit oss. Vi är väl kanske många som fantiserar om att leva någon annanstans ett tag - men att sen göra verklighet av det faktiskt flytta - det är ett beslut som jag tror alla som gjort det i vuxen ålder och kanske särskilt som familj håller med om påverkar en på fler sätt än en kanske kan föreställa sig. Det är till exempel fullkomligt orimligt hur mycket tid som ägnas åt att fundera på vart vill jag bo egentligen? Det gjorde jag liksom aldrig innan men nu pratar jag med mina andra exilsvenskkompisar om detta i stort sett varje gång vi ses. Vill gärna försöka ta tiden som den kommer och vara cool med det, men är samtidigt livrädd för att 40 år bara ska springa förbi och vips är både jag och mina barn och barnbarn heltidsamerikaner trots att det aldrig var meningen. Andra gånger tänker jag att vadådå? Stannar vi hela livet så är det väl för att det är vad vi vill? Eller? Kanske inte. Att sedan komma hem till Sverige över sommaren är ett ytterligare mindfuck. Det är inte klokt vad en älskar Sverige med lite distans till det ärligt talat rätt så tråkiga vädret, svenskarna (som iofs inte är tråkiga) och livet här. Helt plötsligt går en och känner sig som idiot som slänger bort en endaste dag i ett annat land än hemlandet. Och så brukar det kännas ända fram till augusti någonstans när det nygamla börjar bli lite vardag. Och LA som ju är så spännnade och kul! Det är förstås där vi ska bo. Och så åker vi tillbaka och man blir nykär i Kalifornien och tänker att det finns ju så mycket mer möjligheter här och alltid har vi solsken också. Tills ekorrhjulet snurrar igång och en börjar få för sig att den svenska vintern inte är så tokig ändå? Nu menar jag alltså inte att inget av ställena är bra. Utan snarare att båda är otroliga på sina sätt men vad sjutton är familjestrategiskt bäst för oss i längden? Och varför inte bara strunta i att fundera så mycket och bara ta det som det kommer? Jo! Så gör vi! Men. Är det inte när man gör så de där 40 åren bara sprungit förbi en blinkning och ska jag då sen begravas nånstans i Hollywood? Nej men gud så konstigt. Ni hör! Man kan bli tokig på sig själv och vimsandet. Kanske bäst att bara sätta sig utanför sina egna känslor och göra en rationell femårsplan och sedan hålla sig till den. Hur nu DEN ska se ut bara?
