Så här frågade Sara; säg gärna vad ni tycker så berättar jag hur jag tänker. Jag tycker utan tvekan att man inte bara ska utan måste berätta en sån här sak. Det tycker någon säkert är självist, för att det skulle vara lättare att konfrontera än att hålla tyst. Jag håller inte med. Jag tycker att det skulle vara sjukt mycket lättare att sticka huvudet i sanden och inte säga något än att vara personen som kommer med den dåliga nyheten. Någon tycker kanske att det är onödigt att berätta en sådan här sak, och med all säkerhet göra flera iblandade ledsna och med risk att riva upp en hel familj. Jag håller inte med där heller. Skulle jag få veta - med säkerhet - att någon var otrogen mot en person jag känner och tycker om - så skulle jag försöka hitta ett sansat sätt att berätta det på. För att ge den bedragna personen en chans att leva ett sant liv, för att ge familjen i fråga en möjlighet att ta i itu med problemen, för att ge barnet en chans till en ärlig relation med sina föräldrar. Skulle min man vara otrogen och någon jag kände det visste, men inte sa något skulle jag känna mig enormt sviken.
