Allt oftare tycker jag att det diskuteras olika skönhetsingrepp bland kompisarna. Vad som ska och inte ska göras åt saker som är veckade, hängiga och trötta. För egen del är jag ganska kluven. Å ena sidan har jag väldigt svårt att förlika mig med somligt som att vara snart 42 innebär. Långa ögonlock? Mungipor som liksom går neråt? Men å andra sidan tycker jag inte precis att det där ålderslösa, fillade och släta ansiktet är ett lockande alternativ heller. Dessutom, om man ska vara krass, så svänger trender alltid som en pendel, och hur kul är det att sitta där med ett fixat face den dagen det plötsligt är lika passe som 90-talets smalplockade ögonbyn varit de senaste åren? Alla gör självklart precis som de vill med detta, är min åsikt, själv väljer jag kanske något slags mellanväg framåt? Oklar hur den ser ut, men jag gillar inte att stänga dörrar. Vad jag heller inte gillar är tanken på att förändra mitt utseende. Det känns dessutom lättare, roligare, sexigare (och billigare!) att bli vän med det man har och liksom work it. Som Ursula Wångander. Svensk supermodell efter 50 och så fruktansvärt het alltså. Jag brukar tänka på henne de gånger jag får utseendemässig åldersnoja, ha henne som min lilla enhörning där framme och tänka att precis så där ägig och cool kan ju jag också vara med alla veck och nya spännande saker som händer med ansikte och kropp? Oerhört inspirerande människa!
