Så här skriver Carolina i en kommentar - och jag kan vara helt fel person att fråga, eftersom jag lider av vansinnig separationsångest - eller så är jag rätt person att fråga - eftersom jag ändå reser! Snälla behöver råd! Flyttade till Sverige för tre snart fyra år sedan och har både en Lanthandel i Sverige och ett vandrarhem i Sydamerika! Har följt dig sen innan du fick barnen och har alltid älskat dina bloggar! Nu till saken: är flygrädd och det är såklart irrationellt men nu måste jag ju vänja min vid att flyga, MEN om en månad reser jag för första gången själv med min äldsta son och lämnar lillebror (tre år) hemma! Den ångesten! Hjälp! HUR hanterar man detta? Reser ”bara ” två veckor men vet inte hur man överlever. Snälla behöver råd! Jag mår alltid mitt absolut sämsta veckan innan jag ska åka iväg långt från familjen, för att vara i Sverige och jobba till exempel (och är efter sex år faktiskt fruktansvärt lättad att snart inte behöva göra det mer) - egentligen är det konstigt, för jag älskar samtidigt känslan när man väl sitter på planet, med ett glas vin i handen helt för sig själv och med massor av filmer att kolla på. Och att vara iväg och jobba är heller ingen dum känsla. Ändå har jag många gånger varit oerhört nära att ställa in resan i sista sekund, till och med seriöst överväg att kliva av planet precis innan det börjat taxa ut. Till slut fick jag ta till terapi för att inte de här resorna helt skulle förstöra min vardag. Stressen inför varje resa började allt tidigare och tog över hela mitt mående. Det jag lärde mig och som gjorde den senaste resan lite lättare var detta: 1. Att inte skjuta upp tankarna på resan inför, utan gå igenom hela det kommande händelseförloppet i huvudet och liksom "träna" för att avdramatisera känslorna själva resedagen. 2. Att respektera rösten som gör mig rädd och ger ångest, men inte låta den få ta allt för stor plats. Sist jag reste hade jag ritat en teckning av den här lilla delen av mig själv, som låg ihopvikt i väskan. Då fick hon ändå vara med liksom, men volymen skruvades ner lite. För jag vill ju ändå åka? En del av mig ser jättemycket fram emot de här resorna - att få jobba, vara själv, ha tid. Men så tar den där rädda lilla rösten över och skrämmer bort den andra sidan av mig själv. När hon fanns på en teckning i min väska kände jag ändå att jag respekterade och gav min rädda sida utrymme, men kanske inte fullt så mycket utrymme som hon lätt tar. 3. Medveten närvaro - 3-3-3 När saker och ting känns för läskigt och jobbigt - till exempel när jag står i kön till passkontrollen på flygplatsen och ångesten går på fullt larm i kroppen och jag bara vil lägga benen på ryggen och smita hem. Då funkar det här bra, för att komma tillbaka till verkligheten och få en känsla av att allt är bra, här och nu: Börja med att för dig själv beskriva något du ser, sedan något du hör och sist något du känner rent fysiskt i kroppen, typ jeanstyget mot dina knän. Upprepa långsamt och grundligt med nya saker du ser, hör och känner tre gånger. Sådan lättnad att kunna bryta ångestpaniken mot något konkret och verkligt! Tycker att alla de här tre teknikerna funkar på lite alla möjliga former av ångest och jobbiga tankar. Att liksom se dem, ta dem på allvar, men inte låta dem ta över totalt!
