Hepp! Jag ligger i en hotellsäng. I New York. Är nybadad och invirad i en morgonrock. I sängen bredvid sover barnen. Känner mig skönt resmosig och tänker att jag nog snart ska gå och lägga mig. Framför oss har vi en härlig långhelg tillsammans med varandra (Per kommer i morgon!), kompisar, familj. Och på lördag ska vi på fest! Flygresan med barnen gick fint. Även om jag alltid går in i något slags nolltoleransläge så fort jag ska göra någon sådan där strapats ensam med barnen. När man har känslan av att inget annat än totalkontroll (från min sida) duger om vi ska ha en chans att komma fram i samlad tropp och utan att ha blivit av med bagage, pass och biljetter. Om barnen har totalkontrollbehov? Inte direkt. Och jag fick också höra somliga klagomål från Bonnies håll efter att vi landat. Hon tycker att jag är arg. För arg. Aj. Tråkig är jag nog också. För en stor del av resan höll tjejerna på med sina små figurer som de packat ned i väskan. Kalle och gänget. Blandat med Pippi och några små möss. En sjujävla skock vart det. Jag fattar verkligen inte att barnen inte ger upp, utan fortsätter fråga om jag inte kan vara med. Jag är en sådan fruktansvärd partysabbare när det gäller sådana här lekar. Jag kan verkligen inte ge mig in i det där och vara Mimmi som ska bada eller åka rutschkana eller bajsa (Rio är inne i någon slags prematur kiss och bajsålder). Jag blir liksom bara helt tyst - och sedan hör jag en stel och tråkig röst som är min som försöker säga något hjärndött som inte alls passar in i leken. De måste ju märka att det där sköter de så himla mycket bättre själva? De måste ju känna hur väldigt mycket hellre jag vill läsa min bok än vara Pluto?
