Vi var på sån där rundtur på sjukhuset idag, jag och Per. Cedars Sinai där bebisen så småningom ska födas är det tänkt. Man går ett varv och skriver in sig, får info om var man parkerar, och lite om hur allt annat går till. Ungefär så. Jag kände direkt när jag kom dit att jag blev helt megakänslig och darrläppig av alla förväntansfulla väntande familjer och ljuden av nyföddas gnyende röster. Det var samma sak när vi var på sjukhusrundtur ett tag innan Bonnie föddes. Jag klarade inte att se alla de där bebisarna och nyförlösta föräldrarna - det blev för mycket och jag storbölade mig igenom hela Danderyds sjukhus. Men vid tredje barnet trodde jag kanske att jag skulle vara coolare. När sköterskan inledde rundturen började hon med att tipsa om var det var bäst och billigast att parkera, och avrådde från en annan viss parkering som var mycket dyrare. "I hope none of you parked there?" frågade hon artigt, varpå jag kände mig nödgad att erkänna att jo, det hade nog råkat bli så att jag ställt min bil där. I samma sekund brast tårdammarna. Vilket förstås inte hade något med parkeringen att göra. Men ni vet hur det kan vara. Släpper man för en sekund all den koncentration som krävs för att hålla gråt stången och börjar prata om något annat, kan det hända att den slipper fram. Storlipen. Så jag ba "Ye-hees, i parked in the ex-pe-pe-pensive lot" gråt gråt gråt som om jag var världens snålaste människa som fullkomligt tappat det över denna dyra parkeringsmiss. Och sedan kunde jag inte sluta gråta. Per tittade handfallet på mig och undrade om jag var ledsen? Rädd? Glad? VAD? Men jag var nog bara rörd tror jag. Och liksom drabbad. Drabbad av insikten att det här faktiskt är på riktigt. Att det om ett tag kommer en bebis. Att människan som bor i min mage ska komma ut och vara här med oss och ligga i min famn och vara nyfödd och lukta så där magiskt och ha en liten blöja och ett tandlöst gap. Det var det som fick mig att bölja mig igenom sjukhus nummer två i mitt liv.
