Apropå... ingenting. Vet ni vad jag avskyr? Den där myten som män - och kvinnor för den delen - sprider ut; att kvinnor inte kan samarbeta för då blir det bara bråk. Nej, catfight. Vad är det för dumheter? Ärligt talat? De gånger mitt liv knasat och varit jävligt; inte fan är det en man som stått där och torkat mina tårar och stöttat (eller jo, det har säkert hänt, någon gång). Nej det har mina väninnor gjort. Utan att bråka det minsta. Och vet ni vilka som hjälpt och stöttat mig i karriären och med jobb som frilansare? En och annan man, visst, men huvudsakligen: kvinnor. Inget jävla tjafs där heller. Visst, jag har hamnat i luven på kvinnor. Men oftare med män (och inte så där värst ofta där heller bör påpekas - är inte så värst hetsig av mig) Det får inte gå till så här, att vi köper myten om att vi kvinnor är varandras fiender och inte behöver varandra. Det där är bara en jävligt listig patriarkal strategi som hjälper till att hålla makten kvar där den alltid har varit - hos männen. Vi behöver varandra, brudar. Vi ska alltid stötta varandra. Alltid hålla ihop. Alltid hjälpa varandra. Alltid bygga varandra. Alltid lyssna, göra vårt bästa för att förstå och alltid stå vid varandras sida. Annars kommer det alltid vara så här jävligt som det är nu (jag är en smula - nej fan -jävligt - uppeldad efter två katastrofala jobbrealterade jämställdhetsupplevelser den senaste veckan - kan tyvärr inte berätta om dem utan att hänga ut någon på ett obehagligt sätt) i all evinnerlig framtid. Så. Män startar i mindre och större skala krig. Män mördar, våldtar och slåss (fast de flesta är förstås alldeles underbara varelser, men vad jag menar är att av dem som krigar, våldtar och slåss är de allra, allra flesta män). Är det några som har problem att hålla sams så är det väl dem?
