Ni som läser den här bloggen ofta vet om min hårstatus. Hur jag alltid haft mellanlångt, ett tag funderade på att klippa kort men ändrade mig när min frisör Helene plötsligt föreslog att jag i stället skulle spara ut. Jag blev märkligt chockglad över det förslaget, eftersom jag av någon anledning aldrig ens för en sekund tänkt tanken att ha långt hår. Har liksom fått för mig att mitt hår inte kan bli långt. Så nu har jag sparat ett tag och håret bara växer och växer. Det här med att kunna sätta upp utan att använda fem miljarder hårnålar är helt nytt för mig, och igår testade jag något jag alltid tyckt varit så himla snyggt men aldrig ens haft i närheten av tillräcklig hårlängd för att själv kunna åstadkomma: En sidfläta. Så jag gick och svängde och viftade med den där igår, ungefär som man gjorde när man var liten och hade en kjol på huvudet och låtsades att det var långt hår ni vet. Pustade lite åh-guuuud-mitt-långa-svall-som-bara-är-i-vääääääägen-pustar då och då. Att det mest bara såg ut som en jättestor och superknölig bajskorv som hängde där valde jag att strunta i.
