Fastän man i grunden har ett bra självförtroende kan det ju ändå komma och gå litegrann. Kraften i självförtroendet liksom. Och när man halkat ner i en sån där självförtroendegrop där jag lite känner att jag är nu, kan det ibland vara förbaskat svårt att kravla sig upp. Man vet att det går, men man vet inte riktigt hur. Känner ni igen er i det? Beslut och tankar som brukade kännas både glasklara och självklara får såna här dagar plötsligt väldigt luddiga kanter. Det är den där jobbiga känslan av att liksom flyta runt inombords. Man hör sig själv recensera saker man sagt på ett självkritiskt och högst onödigt vis. Man fattar beslut men tvekar i samma sekund om man gjort rätt. Folk brukar ju säga att livet bara blir bättre och bättre. Att man är lyckligare som 50-åring än som 30-åring. Och jag undrar om det är det här som är skillnaden? Att man med ytterligare ett decennium eller två på nacken kanske lärt sig hur man gör för att hantera plötsligt uppdykande dåligt självförtroende och kan mota bort det innan det tagit fäste. Eller så kanske man inte ens hamnar där över huvudtaget. Man kanske är så stabil i sig själv att man lyckas parera slag från både höger och vänster, oavsett om det kommer från en själv eller någon annan?
