Har precis vinkat av kusiner, min syster, mamma och styvpappa och efter en lång radda av andra gäster är vi nu själva i huset för första gången på två månader. Det firade jag och barnen med tacos och portugisisk Fado på högsta volym. Inte för att vi gillar att vara utan de här människorna som vi tycker så mycket om. Men det är skönt att bara vara vi ändå. Kände mig också så ovanligt lugn i kroppen sedan en liten liten händelse i eftermiddags. Ni har kanske varit med om sådana där stunder ibland när det känns som världen stannar upp och blir blickstilla samtidigt som alla sinnen är högfungerande och tar in intryck som vanligtvis bara svischar förbi eller är så vardagliga att de inte ens registreras. Det är och har varit mycket på gång de senaste veckorna. Mycket att tänka på. Stora beslut och mindre beslut på alla plan samtidigt Så där ett man nästan inte kan hantera det och ämnena som behöver avhandlas liksom står kö i hjärnan. Man oroas och nattgrubblar. Det låter ju luddigt och kanske larvigt allt det här - men så småningom ska vi förstås snacka om det på riktigt, ni och jag. Det har varit oerhört varmt i Los Angeles de senaste dagarna, över 35 grader och brännande hett i solen. När jag hämtade barnen i skolan vid lunch var Rio tomatröd och svettig och Bonnie flåsade i hettan. Medan jag väntade på att de skulle bli klara ställde jag mig under en vattenslang under tygtaket på utegården. Den sprayade en sval mist över barnen som cyklade och lekte runt mina ben. Jag tittade uppåt för att få lite svalt vatten också över ansiktet och lade märke till skyskrapan som håller på att byggas framför skolan, ett rött och gult tyg som hängde på tork flaggade i synfältet och jag hörde bruset från trafiken på 101:an ett stenkast bort. Vinden värmde mot ansiktet och jag andades in fukten och en tydlig doft av citronmeliss samtidigt som jag såg mina barn få varsin pappmugg fryst apelsinjuice av sin fröken för att kunna svalka sig. Det var den här lilla, lilla stunden som stod precis still, fastän den inte varade mer än ett par sekunder hann den ge mig så mycket ro. Att när det rör sig som mest runt omkring kunna fånga ett ögonblick som lovar att hur saker och ting än blir, så blir det bra till slut. Ibland är det ju så att man undrar varför man inte är religiös?
