Jag vet inte riktigt vad som händer, men på helgerna nu för tiden är det som att jag drar ur sladden ur hjärnan, suckar stort och liksom läger mig någonstans på sparlågenivå. Och det är jävligt skönt. Jag har en förmåga att kanske lite för ofta gå på högvarv, därför är det lyxigt att plötsligt kunna göra så här. Koppla av. Och jag tror det behövs. Inte för att mitt liv på veckorna är överdrivet krävande, nej, jag har svinkul med mina olika jobb nästan varje dag, men det är mycket, om ni fattar vad jag menar. Måndag till fredag är ett planerat schema in i varje halvtimma, med arbete, barn, matlagning hemmet som ska skötas och allt det där. Så. Nu när det är söndag och dags att påminna sig om bloggen har jag plötsligt ingen aning om vad jag ska skriva. Det finns liksom noll upplägg på lager. Vilket jag i och för sig tar som ett bra tecken. Jag har verkligen varit ledig i helgen. Ni får kolla in lite vinterbilder i stället. Det blev skridskoåkning den här helgen också, min syster med familj har varit och hälsat på! Rio älskar att vara utomhus, det spelar ingen roll om det är femton minus, att trava runt och dra på den där tomma pulkan är tydligen det roligaste som finns. Bonnie traglar på för att lära sig åka skridskor. Det går ärligt talat så där. Men så har hon inga vidare lärare heller. Att liksom förklara skridskoåkandets konst på ett pedagogiskt vis (särskilt när jag själv är knappt mätbart skickligare än Bonnie) är mer än jag klarar av. "Eh... puta med rumpan. Titta framåt. Gör ett V med fötterna." Jag fattar att hon inte fattar. Jag och min syrra konstaterade (ännu en gång), att man blivit sin mamma. När man var liten hatade man mammas hurtfriska utrop om att vi skulle "gå ut", "få lite frisk luft". Nu är man där själv. Känner att man liksom mår jäkligt bra av lite natur och öppna vidder. Hu. Mitt 20-åriga jag (hon som helst spenderade all vaken tid på Södermalmskrogen Carmen och som dumpade en snubbe när hon fick höra att han joggade i tights) får rysningar av mig själv. Vad hette hon nu igen? Häxan i Narnia? Tallen som blåst ner på granntomten är en alldeles fantastisk klätterställning. Ibland glider jag in i min självpåtagna roll som Farsta-ambassadör. Nu gör jag det igen. Ärligt talat; det är så sjukt jäkla bra att bo här. Jag har hela mitt liv haft otroligt svårt att välja bort saker. Har liksom tyckt att man visst kan både ha kakan och äta den, om man bara är listig och gör sina val med omsorg. Så är det i Farsta. Här kan man både ha kakan kvar samtidigt som man smaskar i sig den. Man behöver inte kompromissa bort särskilt mycket utan kan liksom få allt samtidigt. Okej. Nu är jag mig själv igen. Men Farsta-ambassadören kan när som helst vara tillbaka, så passa er!
