Jag nattade nyss Bonnie. Och Rio med för den delen. Vi la oss i vår dubbelsäng och så somnade båda två. När vi låg där och hade läst färdigt boken och släckt lampan sa jag som vanligt; jag älskar dig Bonnie. – Jag älskar dig, svarade Bonnie. Och eftersom Rio låg på andra armen sa jag; och så älskar jag Rio också. – Jag älskar Rio åsså, sa Bonnie. Och för att ingen skulle få för sig något annat la jag till; och så älskar jag pappa. – Älskar pappa åsså, sa Bonnie. Sen blev det tyst några sekunder innan hon fortsatte: – Jag älskar farmor! –Vad fint, berätta det för henne imorgon så blir hon glad. – Älskar Maria åsså (hennes dagmamma). –Vad glad jag blir! Sen blev det tyst ett tag igen. Man liksom kände att hon låg och klurade på nåt. –Åsså älskar jag mig. Jag blev helt stum. Rörd. Lycklig. Sa inte ett pip. Så hon upprepade sig. –Mamma, älskar mig åsså. Sen låg jag kvar ett tag och tänkte och kände att min viktigaste uppgift i livet är att göra allt jag kan för att hon ska få fortsätta känna just så. Att hon alltid ger sig själv en självklart plats på listan över dem hon älskar. Att hon vågar känna att hon duger och får ha samma självförtroende och självkänsla och att ingen kommer och sabbar det för henne. Och så tänkte jag lite till och kom på att fler (inklusive jag själv) nog borde göra som Bonnie, bestämma sig för att man nog är en rätt skön typ ändå och att det räcker långt och sen ge sig själv en plats på listan över dem man älskar. Glad alla hjärtans dag på er fina läsare!
