Idag är vi hos fotograf Niklas Dahlskog och plåtar mode för Expressen. Vi skulle varit här klockan nio i morse. Men anlände halv tio. Jag har alltid varit punktlig av mig. Konstigt punktlig. Är det sagt klockan nio, så kommer jag nio. Det är som att det finns en inre klocka i mig som gör att jag liksom vet hur lång tid saker och ting kommer att ta, och kan avgöra min tid så att det blir snudd på sekunden rätt. Men denna förmåga eller vad man ska kalla det, har kommit på skam de senaste åren. Rejält också. Kanske är det för att jag är gift med en man som är allt annat än punktlig. Och så har det ju en del med Bonnie att göra också. För hur ska man kunna förutse att någon vill kleta in banan i håret precis innan vi ska gå? Eller ta en promenad med soppåsen i trapphuset och halka på det nyskurade golvet så att det kommer tårar? Eller bestämma sig för ett ordentligt toabesök just när alla kläder är på och vagnen är på väg ut genom dörren (de tre sistnämnda gäller alltså Bonnie. Inte Per. Eller mig för den delen)? På ett sätt tycker jag att det är skönt att jag inte längre är så där noga med tider. Lite kontinentalt härligt så där. Men den andra delen av mig hatar att vara en halvtimma sen. Trots att jag vet att det inte är hela världen, stressar jag upp mig så att andningen blir snabb och hård, högst upp i halsen. Det är den där inre klockan som så gärna vill vara i tid som gör sig påmind. Jag tittar på armbandsuret, igen och igen, och avskyr varje minut som går. Ni kan ju tänka er att jag och Per har en hel del diskussioner om det här också, så olika som vi är. Känner ni igen situationen, och har ni några tips på hur jag ska hantera den här vidriga stressen som angriper hela min kropp så fort jag är sen? Hur ska jag tänkte? För så här blir det som sagt alltså även om det egentligen inte gör så mycket att jag är sen.
