För er som inte har barn, eller som har större barn och kanske glömt hur det kan vara: man vaknar kall och stel i soffan vid sjusnåret en morgon, för att barnen börjar stimma från sovrummet. Vårt sovrum. Tänker att det där får Per ta hand om, han är ju ändå där med dem. Jag ska sova vidare. Men så hör med stön från en ledbruten tvåmetersmänniska som fällknivsfällt ihop sig i barnens diminiutiva barnsäng. I den stora härliga king size-sängen med inte mindre än fyra fluffiga extra stora kuddar har de två små prinsessorna spenderat större delen av natten själva, som vackert snusande små kryss över den breda madrassen. Medan föräldrarnas flykt har väldigt lite att göra med att vi älskar att sova var för sig på extremt obekväma platser, handlar det snarare om överlevnadsinstinkt. Ni kanske inte visste det men små barnfötter i konstant rörelse och som mycket väl kan stoppas in i din mun om det skulle vara så att du råkar somna med den öppen, och elvispsvevande armar med vassa små naglar längst ut - är extremt effektiva tortyrredskap. Så linkar man över till sängen ändå, och hittar det blondaste, gladaste, gulligaste, ruffsigaste man kan tänka sig, som ligger och kramar varandra och fnissar åt något som bara de kan förstå. Och tänker att man är mitt i det nu. Mitt i hjärtat av de omtalade småbarnsåren där härlig sömn och egna behov får backa till fördel för de där här knasiga, roliga, krävande, varma kärleksmaskinerna med andedräkter som alltid luktar sött och apiga kramar som magiskt kan trolla bort allt som någonsin varit jobbigt.
