Ni har med all säkerhet stött på det där "kärleksbrevet" som Brad Pitt påstås ha skrivit om Angelina Jolie. Det har ju liksom varit överhettat på Facebook och Insta den senaste tiden. Om inte, läs nedan! "My wife got sick. She was constantly nervous because of problems at work, personal life, her failures and children. She lost 30 pounds and weighted about 90 pounds. She got very skinny and was constantly crying. She was not a happy woman. She had suffered from continuing headaches, heart pain and jammed nerves in her back and ribs. She did not sleep well, falling asleep only in the mornings and got tired very quickly during the day. Our relationship was on the verge of a break up. Her beauty was leaving her somewhere, she had bags under her eyes, she was poking her head, and stopped taking care of herself. She refused to shoot the films and rejected any role. I lost hope and thought that we’ll get divorced soon… But then I decided to act. After all I’ve got the most beautiful woman on earth. She is the idol of more than half of men and women on earth, and I was the one allowed to fall asleep next to her and to hug her. I began to shower her with flowers, kisses and compliments. I surprised and pleased her every minute. I gave her a lot of gifts and lived just for her. I spoke in public only about her. I incorporated all themes in her direction. I praised her in front of her own and our mutual friends. You won’t believe it, but she blossomed. She became better. She gained weight, was no longer nervous and loved me even more than ever. I had no clue that she CAN love that much. And then I realized one thing: the woman is the reflection of her man. If you love her to the point of madness, she will become it. Brad Pitt" Okej. Det här en fake-historia, det finns väl ingenting som säger att det verkligen är Brad Pitt som ligger bakom raderna? - men ändå. Folk bara "Naaaaaaw. Vad fiiiint!" Och jag fattar ingenting. För vad är det den här texten säger egentligen? Att "Angelina" var ledsen och blev ful med påsar under ögonen, och det tyckte "Brad" var himla tråkigt så han började ge henne blommor och komplimanger och så blev hon vacker och glad på nytt. Ja hon till och med blommade. Pust. Vilken tur. Skilsmässan var nära men sen kom "Brad" på att han ju trots allt var gift med en kvinna som alla andra män vill ha, och då bestämde han sig för att det kanske var värt att lyfta arslet ur vagnen och göra nåt. Och för det är "Brad Pitt" förstås hjälten. För han har förstått att en kvinna är en spegelbild av sin man. Eh, hur jävla ovärdigt? Jag hade gjort Kebab av Per om han klev ut offentligt och tog åt sig hela äran om vi tillsammans kämpat oss ur en jobbig period där jag känt mig hängig och deppig. Fatta vad förminskande. Fatta självgodheten hos den mannen. Men. En liten poäng har texten ändå. Vi kvinnor (och OBS! Jag generaliserar nu, och tänker på den allmänna situationen liksom, ingen behöver känna sig utpekad) oroar oss för allt. Vi fixar mycket. Vi organiserar det mesta. Vi är dessutom rätt jävla roliga och härliga och anstränger oss dessutom för att tänka på vad vi äter och hur vi mår. Vi tar på oss mer än vi borde och vi accepterar att de där planerna på ett jämställt familjeliv kanske inte alls gick precis som vi tänkt oss, tjurar lite över det, men ser fördelarna i att få mer tid med barnen. Dessutom överlevererar vi på våra jobb, trots att vi tjänar mindre än vi borde. Vi vabbar mer än våra män och vi tar fler nätter med barnen med dålig sömn som följd. Och de där barnen förresten. Kolla runt i skvallertidningarna och det står jävligt klart att är inte gravidkaggen borta en månad efter att bebisen är ute så är du ett stackars fetto. Kanske en parentes i sammanhanget, men ni fattar. Kraven på kvinnor är orimliga. Ändå lyckas vi leverera. Känns det som att vi alltid blir sedda för allt detta vi på något sätt ändå gör i kärlekens namn? Nä. Även om det är självpåtaget och vi inte måste vara så där kompetenta och starka - önskar vi inte för oss själva då och då att det lite oftare än det kanske gör stod en hyllningskör i hallen med tacksamma barn och en man som verkligen såg alla våra ansträngningar när vi kommer hem från jobbet? (Och med detta inte sagt att män är otacksamma och lata, och heller inte att de aldrig ser vad andra gör för dem, men nog känner vi väl alla någon i familjen eller bekantskapskretsen som kanske borde lyfta blicken och se vad de har och vad de får lite oftare?).
