Visst kommer ni ihåg Ann? Världens raraste Ann som efterlyste barn och familjer som kunde behöva en extra-mormor? Jag fick oerhört många svar från mammor som längtade efter någon, just precis som Ann, och jag avundas inte hennes jobb att behöva välja bort alla fantastiska familjer som hörde av sig. För nog har Ann en varm och stor famn, men ändå fick inte riktigt alla plats, och det får man ju förstås förstå. Nu kommer i alla fall en liten uppföljning på hur det gått för vår rara extra-mormor. Vi börjar i Farsta. Någon gång tidigt i våras var jag på den lokala sushi-restaurangen och handlade lunch. Rio satt i vagnen, när hon fick syn på en bedårande pojke i samma ålder. Rio och Pojken fick tag i varandras händer och det var förstås helt otroligt gulligt och vi mammor bytte några ord och sen var det väl inte så mycket mer med det. Förutom att jag uppfattade henne, mamman alltså, som ovanligt sympatisk och att jag om jag inte varit så feg och tråkig gärna frågat om jag fick sätta mig bredvid henne och prata vidare över våra lunchlådor. Och så började svaren från mormor-annonsen dimpa in, och ett av breven kom från just Pojkens mamma. Jag visste förstås inte att det var hon då, men vi bytte några mail fram och tillbaka och det framgick att vi faktiskt träffats förut. Och bland alla mail som jag skickade vidare till Ann så väljer hon sen ut just "Sushi-mamman" (fy, det lät verkligen inte smickrande, men ja, ni fattar vem jag menar), men också en familj till. I lördags var vi alla hembjudna till Ann som hade ordnat barnkalas med koja, ballonger i taket, bullar, glass, leksaker och piano-spel. Och vet ni vad? Alla var så jäkla glada för det här. Ann som fått små "barnbarn". Mammorna som fått en "mormor". Barnen som beriktas i sin vardag med en kul och snäll "tant", och jag som fick träffa alla de här underbara typerna och glädjas över att jag hade en liten, liten del i att dessa människor hittat varann. Som en jävla film, så fint var det och kändes det. Visst är det magiskt hur slumpartat livet är. Hur de små, små valen vi människor liksom bara råkar göra så ofta leder fram till något mycket, mycket större? Det är så att man kunde bli religiös.
