[caption id="attachment_4629" align="aligncenter" width="613" caption="Bättre fly än illa fäkta."] [/caption] Jag och Per är olika på rätt många sätt, men har några grundläggande sätt att se på livet där vi möts, vilket gör att vi funkar relativt friktionsfritt ihop som team. Till exempel är ingen av oss typer som problematiserar i första taget. Och det är ju bra, för det betyder att man är dum nog att inte se några hinder, utan man vågar hoppa på det mesta och tänker att allt löser sig. Och det gör det faktiskt i nio fall av tio. Och löser det sig inte, så hittar man ett sätt att lösa det på. Idag har vi först hängt en stund vid poolen, efter lunch lastade vi in oss i hyrbilen och åkte till Aventura mall (ja, det blev lite shopping, mest till Per, men lite till mig också. Mer om det en annan gång. Kan dock avslöja att det är lätt hänt att ett och annat ogenomtänkt "fynd" slinker med när två små barn som tröttnat på att shoppa hojtar i kapp och man i stressen bara liksom tar nåt för att inte komma helt tomhänt hem från sitt shoppingäventyr). På vägen hem såg vi en Red Lobster ligga och locka vid vägkanten. Red Lobster med sina flottiga skaldjursmenyer har liksom blivit en grej för mig och Per. Vi har käkat där när vi semestrat på Hawaii och Los Angeles och vi kan snacka om den där maten (av någon anledning, så där värst gott är det egentligen inte) när vi dagdrömmer oss bort från blodpuddingstillvaron i Farsta. Så. Vi nitade vår pinsamt stora hyrbil (också en annan historia som jag får återkomma till) och stack in. Trots att vi tappat bort alla nappar till kidsen och de redan var rejält uppe i varv båda två. Vi borde kanske insett att upplägget för ett restaurangbesök där och då inte var optimalt, men vi kunde helt enkelt inte låta bli, och chansade som vanligt på att allt säkert skulle bli bra. Men inte den här gången. Vet ni hur mycket oväsen en snart fyra månader gammal bebis och en uppskruvad tvååring kan föra? Medan Rio, som just upptäckt sin röst, gjorde ihållande gälla vokalljud på maxvolym (jag tänker mig att det måste vara ungefär så urtidsfåglar lät när det begav sig) flög Bonnie runt bordet. Under - upp på soffan -klättra över och så under igen. Sedan masserade hon ketchup i mitt hår medan jag satt och försökte njuta av min flottiga hummer och ett glas Zinfandel. Per satt på andra sidan och gjorde sitt bästa för att äta skaldjur med vänsterhanden. Enbart vänsterhanden. Den andra fick vara någon slags leksak/jättenapp till Rio i en ansträngning att få henne att hålla igång sitt glada humör. Bara lite tystare. Båda två, ungarna alltså, var liksom helt out of control och mitt i allt det där satt vi och försökte desperat ha det mysigt. När jag plötsligt ser hur Bonnie rullat ihop menyn till en tratt, eller ja - mikrofon - och kör den i örat på bordsgrannen, en sån där Florida-tant med blått hår, och börjar sjunga för allt vad tygen höll, bad vi om notan. Snabbt som fan tack. Sen flydde vi fältet. Som sagt. Att inte problemtisera och chansa på att saker och ting går vägen, funkar. I nio fall av tio.
