Vet ni hur länge jag bloggat? Räcker det med att jag säger innan Iphone fanns? Sedan innan det gick att ladda upp bilder och blogg bara var text. Vet ni varför jag stånkar vidare då? För att ni finns där! Det är så oerhört generöst, bjussigt och medmänskligt när ni dyker upp i kommentarsfältet och delar med er av goda råd och fina tankar. Idag flyttade vi ut ur huset och jag trodde hjärtat skulle gå sönder när Remy - trots att vi pratat om det så mycket - ändå hoppfullt frågade om han kunde springa över till Amie; Harry och Arden när jag hämtade honom efter preschool. Eller när Bonnie vankade runt i de tomma rummen och grät så att tårarna sprutade. Och så dyker det upp kommentarer som den här från Nova Vilket jäkla topp-inlägg fullpackat med starka känslor! Ni tar med er det allra viktigaste när ni åker mot Sverige, er jävligt härliga familj! Alla minnen och erfarenheter tar ni också med i kappsäcken. Ni ger modet att våga och att tänka stort till era barn! Klart det även finns moln på en blå himmel, att välja att sätta fokus på det som räknas i slutändan är det fina i kråksången! Ni är grymma! Som jag läser och faktiskt och på riktigt tar till mig av fastän vi inte känner varandra, och så känns det lite lättare att ta sig igenom dagen plötsligt! Bilden är Bonnies streck - hur hon växt sedan vi flyttade in. Nu får någon annans barn ta över!
