Vi var hos min mormor förra veckan. Mormor som nyss fyllt nittio. Mormor som är den mest stolta och självständiga kvinna och människa jag någonsin känt. Som alltid haft sina kufiska egenheter, som alltid klarat precis allt (en gång hade hon lyckats flytta ett stort tungt kassaskåp över halva huset för egen maskin, en annan gång - när hon inte haft råd att köpa såna där vita, buckliga strukturtapeter som var moderna på 80-talet eller om det var tidigt 90-tal - så målade hon väggarna vita och stod sen och slängde små vita flirtkulor som torkade fast i färgen över väggarna - och var så väldigt och med all rätta så nöjd över sin budgetvariant på heminredning. Mormor Isabell som knotat och strävat och alltid älskat fina kläder och att dansa, men avskytt - hatat - alkohol. Och män. Sa hon i allafall. "Uschliga herlar" ojade hon på västgötska, och menade typ "jävla karlar", eller så, men ändå hade hon alltid pojkvänner och beundrare som stod på kö. Så helt ointresserad kan hon ändå inte varit. Nu är hon så dement att hon liksom befinner sig bortom stadiet där det ens verkar vara jobbigt för henne. Faktum är att den enda lilla stunden av klarhet när vi träffades nyss var när hon tittade mig i ögonen och tafatt sa att "vet du, det är liksom helt tomt här uppe" och pekade med en darrig hand mot huvudet. Men även om hon varken kunde komma ihåg namn eller gångna tider eller vart hon var eller någonting - lös hon upp och sprittade nästan ur rullstolen för att krama och pussa mig och min syster när vi kom till middagsbordet och väckte henne där hon satt och sov i väntan på lunchen. Hon visste inte varför men ändå måste vaga eller kanske helt oklara förnimmelser påminnt henne om hur vi hörde ihop. Min syster hade med sin lilla hundvalp som slickade henne i ansiktet så att hon kiknade av skratt. Och jag hade med Remy, och jag tog hennes hand och visade henne babyfötterna och den lena huden och hon strök den och sa "vad fin hon är" om och om igen. Sedan satte jag Remy i hennes knä och fastän hon inte får ordning på ett endaste minne från det som varit hennes liv, och än mindre greppar vem bebisen i hennes knä är - så fanns ändå en reflex kvar som var så jävla gripande och fin att det fan gjorde mig tårögd. När Remy vevade med armarna och hon kände att hon långsamt tappade greppet om honom tittade hon på mig med vettskrämd blick som bad om hjälp. Hon kunde inte ens formulera det hon var rädd för; att tappa honom, utan viskade bara några lågmälda nej, nej, nej. Och jag sa att det inte var någon fara. Att vi hjälptes åt att hålla honom. Att hon inte behövde oroa sig. Och hon blev lugnare. Är det inte för fint ändå? Att människan kan förlora både minne och förstånd och förmåga att sköta sitt eget liv på ett endaste plan, men att instinkten att försvara och rädda ett litet barn från att skadas finns där lika stark som instinkten att fortsätta andas? Lilla mormor. Saknar henne ibland och hoppas att jag också kan vara en sån där knasig och kul mormor en dag, som lämnar efter sig en skattkista av oförglömliga uttryck och så väldigt många fina minnen.
