Julen var ingen stor grej i min familj när jag växte upp. Och inte särskilt mysig heller. Det fanns liksom inga traditioner och jag brukade hamna lite var som helst - hos mamma som liksom helt struntade i det där med julmys, eller hos pappa och hans familj där jag inte alltid kände mig helt hemma. Jag var så sjukt avundsjuk på alla andra som traskade in i någon slags julbubbla med sina familjer och där traditionerna såg likadana ut från år till år. Kanske är det därför julen blivit en så himla stor grej för mig nu när jag är vuxen och har egen familj. Inte direkt så att jag överarbetar med pynt och miljoner klappar direkt, utan snarare handlar det nog i första hand om att gå in i ett mentalt mysläge där man tar det lugnt, stannar hemma, firar advent i mysbyxor och raggsockor - och så själva julafton då - det ska vara julbord och äggtoddy, vördnadsfull paketöppning och massor av kärlek. Låter kanske som självklarheter för de flesta - men för mig känns det fortfarande alldeles nytt och pirrigt nästan. Jag kan börja längta efter julmusik och decemberlunk redan i januari - det händer faktiskt inte sällan. Detta blir andra julen i LA för oss. Lite knepigt förstås att lyfta upp hela julpaketet och placera det bland palmer och med jullunch utomhus i 20 graders värme. Men advent började i alla fall på rätt sätt! IKEA levererade pepparkakor, lussekatter, must och glögg - och ute var det faktiskt riktigt, riktigt ruskväder. Det har inte regnat så mycket sedan vi flyttade hit. Himlen var kolsvart och det vräkte ner hela dagen. Vilket förstås var perfekt doping för att få igång rätt adventskänsla. Det var till och med kallt inomhus och vi behövde inte bara tända brasan för stämningens skull utan faktiskt för att kändes inte bara passande utan nödvändigt att sitta där när stormen jagade runt kåken. Idag är det vardag och barnen är tillbaka i skolan efter den långa Thanksgiving-ledigheten. Åh vilka härliga dagar vi haft. Nu längtar jag ännu mer till jul!
