Efter min standardfrukost de senaste veckorna: Mandelmjölk mixad med banan och ekologiskt jordnötssmör hoppade jag in i bilen och styrde mot Santa Monica för att träffa Susanne som är fotograf. Vi har lite planer på gång, men just idag skulle hon ta en bild av mig till ett alldeles speciellt pressmeddelande. Även om jag alltid får dåligt samvete av att köra bil och all den bilkörning som är snudd på omöjlig att undvika när man bor i den här staden, älskar en del av mig det samtidigt. Att gasa fram på motorvägen, med Nirvana på högsta volym. Man ser staden susa förbi, närmar sig havet. Funderar på livet. Det är något väldigt skönt över den där stunden. Saker faller liksom på plats. Santa Monica med Susanne. Parentes här, men jag trivs hemskt bra i den här klänningen från Stylein. Ni vet sådana där plagg som ser schyssta ut på, men som känns som en pyjamas. Lika mjuk liksom. Det brinner i Glendora, öster om Los Angeles. Rökmolnen har legat tjocka och märkligt beigerosa över hela staden idag. Ut mot kusten försvann de över havet och löstes upp. Ödesmättat och lite domedagsläskigt på något vis, men samtidigt konstigt vackert. Foto: Linda Andersson Jag höll mig kvar i Santa Monica, stannade på Urth Café och satt och skrev ett par timmar. Smaskade i mig en nyttig smörgås med äggvita och spenat och ångrade hela tiden att jag inte valde den ostigt svulligare breakfast buriton i stället. Jag vet inte vad det är, men när jag håller på och äter för nyttigt och hälsosamt, så räcker liksom inte jag hela vägen. Då slutar det med att jag någonstans under dagen mölar i mig chips eller annat fettigt istället. Min nya taktik ska vara att äta svulstigare luncher med mer fett - då slipper jag kanske dippa där på eftermiddagen? På väg tillbaka stannade jag till på Café Midi och köpte lite nya dricksglas och kollade in rean på American rag som ligger precis bredvid, en mycket trevlig butik ni verkligen bör besöka om ni är i LA. Vintage blandat med design och billigare fynd samt en helt oslagbar jeansavdelning under ett och samma tak. Jag provade en hyfsat snygg svart liten blåsa från Derek Lam på 75 %-rean, men lät den hänga kvar. Det var kanske dumt? Vid halv fyra hämtade jag barnen, som var uppspelta eftersom de visste att barnvakten Angelica skulle komma och vara med dem i kväll. Våra barn har alltid varit väldigt svåra att lämna bort. Att ta in barnvakt har liksom varit otänkbart tidigare, ingen annan än farmor, mormor eller moster har liksom varit tänkbara. Men nu plötsligt har detta vänt, och det ser vi förstås till att utnyttja! Mer om en helt ny förhållandestrategi vi testar i nästa inlägg!
